Kollektivtrafik, samhällsbyggnad och framtidsvisioner

 Det var en solig och varm dag den där eftermiddagen i juli när jag satt vid perrongen vid Västra Ämterviks station och slipade på en pall. Jag skulle tro att jag var runt sju år vilket betyder att året var 1976. 

Morfar Helge var stins i Rottneros. Han var stilig när han stod där på plattformen
i mörkblå uniform och tog emot oss med sin signalspade i handen.

Jag såg en vit Peugeot med skylten Taxi stå lite längre norr ut. Föraren gick fram och tillbaka och verkade lite otålig. Mörkbrun kostym hade han, Bertil Boström, han som inväntade tåget. Han var en av två taxiföretag i Västra Ämtervik vid den tiden. Idag finns inget taxiföretag i hela Sunne kommun.

- Har tåget kommit? undrade han.

- Nej det tror jag inte, svarade jag men jag vet inte säkert.

- Vet inte, frågade Bertil förvånat? Men du bor ju på station…

Jag tror det var vid den tiden mitt intresse för tåg och järnväg började. Jag fascinerades av att mänskor klev av och klev på. Var kom de ifrån och vart skulle de?
På den tiden kunde man resa från Västra Ämtervik och kliva av i Moskva med två byten. Med byte i Karlstad och Stockholm kunde man kliva av i Kreml, Moskva. En hisnande tanke.

Jag tror just frihetskänslan kittlade mest.
Att man kunde kliva på tåget och efter ett tag var man någon helt annanstans. Med tiden vande jag mig med vibrationerna i stationshuset när godstågen passerade. Jag kunde ärligt inte svara på om tåget nyss kommit eller inte och blev med tiden van det klassiska ljudet när vagnshjulet slår mot rälsskarven. Ett ljud som än idag ger mig mer välbehag än att det stör.

Jag fick tidigt prova på att åka tåg. Morfar var stins i Rottneros och jag följde ofta med mormor när hon tog tåget till Rottneros ibland för att hämta bilen morfar hade tagit till stationen. 

Att få vara på stationen med morfar i Rottneros var också något som bidrog till mitt intresse. Det var spännande att se loket stånkande dra upp vagnar från Bruket. Att höra morfar kommunicera på växlingsradion med växlaren Henry Bengtsson som stod stabilt på vagnen och dirigerade lokföraren. Inte kunde jag ana att jag 15 år senare skulle ta över stationen från morfar Helge och bli näste stins i Rottneros.

Jag heter Mattias Bergh, är 51 år och boende i Ingeby Västra Ämtervik, 25 meter från vackra Fryken.
Där bor jag sedan några år med min fru Annika och vår katt, HG. HG som i Helge Gerhard. Helge efter min morfar och Gerhard pappa till Annika. Gerhard som jag kände mycket väl sen tiden i Rottneros station. En god vän till min morfar. Inte visste Gerhard eller jag att han skulle bli min svärfar långt senare. 

Vi har hittat vårt paradis i Ingeby, jag och Annika och som grädde på moset har jag Sveriges vackraste tågbana, Fryksdalsbanan, 100 meter västerut. Ja det utsågs den till på 60-talet när banan var nedläggningshotad.

Ett paradis i Ingeby, Västra Ämtervik

I februari 1990 började jag min kollektivtrafikbana då Nils Forsman lärde mig växla vagnar i Torsby.
31 år senare tillträder jag som kollektivtrafikdirektör i Region Värmland.
En spännande utmaning.

Under ett par veckor vill jag ta med er på min resa som startade i Västra Ämtervik 1969 den 17 mars. En resa där jag vill skildra Sunne från ett kollektivtrafik- och samhällsbyggnadsperspektiv. Stadsutveckling har jag följt på nära håll efter 15 år i Karlstads kommun där jag utifrån kollektivtrafikens preferenser deltagit i de planprocesser som vi nu ser genomföras i ett Karlstad som växer så det knakar. 

• Var det bättre förr?
• Hur kunde Sunne upplevas attraktivare än Karlstad?
• Hur har kollektivtrafiken utvecklats under åren?
• Varför buss är lika intressant som tåg
• När 400 resenärer klev av tåget i Rottneros
• Hur vill jag se i framtiden?

I denna blogg ska jag dela upplevelser, berätta anekdoter och ge er mina framtidsvisioner om hur jag önskar Sunne ska utvecklas och hur jag tror det kan ske och hur vi tillsammans kan tänka och bistå en positiv utveckling i den kommun vi varmt känner för.

Hoppas ni vill följa med mig på resan! / Mattias