Mitt organiska liv

En junidag i växthuset

En av mina viktigaste önskningar med att finna en plats att gro och bo på var att jag skulle kunna följa årstidsväxlingarna ordentligt. Vid en sjö blir det extra tydligt med alla skiftningar i ljus, vindförhållanden och speglingar. Flera kvällar i rad har vi nu suttit vid middagsbordet och sett oktobermånen stiga över trädtopparna på andra sidan sjön. I vår lilla lagun är vattnet så stilla att månen kan spegla sig. 

Jag märker hur min energinivå följer ljuset och årstidsrytmen på ett allt tydligare sätt, eller kanske är det så enkelt att jag faktiskt tillåter den att göra det nu. Senhösten innebär ett skifte i sysslor, det mesta av skörden är omhändertagen och trädgården kräver inte samma omedelbara närvaro som under växtsäsongen. Vilan får ta plats och det blir jag allt bättre på att låta den göra, liksom att låta processer ha sin gång och agera först när det är dags. Jag försöker styra mina externa uppdrag till vinterhalvåret och de ger ofta extra energi med inspirerande samarbeten och givande möten. Vintern ger tid för reflektion, kunskapspåfyllning, utvärdering och planering. Säkert buffrar jag också energi, men det känns sällan så för mig under vinterns dvala. Jag blir trött av mörkret och det är väl helt i sin ordning. 

När isen bryts blir det med ens rymligare i bröstet. Projekt och slumrande idéer vaknar med vårsolen i ännu större omfattning än vad som var tänkt under vintervilan och sinnena skärps med de ökade ambitionerna. Helt ändamålsenligt för en trädgårdsmästare förstås, för när det blir verkstad av alla planerna blir det helt avgörande att saker och ting sker exakt på den tidpunkt de behöver. Små pluggplantor kan inte vänta på vatten i gassande vårsol, ytterst små marginaler avgör om det ska bli sprudlande livskraft eller sorgsam förtvining.
Att vara i växthuset om våren, mitt i alla spirande processer, det är helt enkelt en fråga om liv och död som framkallar fullständig livsnärvaro. Då kan arbetsdagarna bli nästan hur långa och många som helst. Vadå arbetsdagar förresten, det är ju själva livet och allt vävs ihop där i den febrila livsverkstaden. Det är fortfarande ljust när barnet somnat och hon är morgontrött nog för att det ska kunna bli några arbetstimmar i tidiga gryningen också; något som blir extra nödvändigt när förskoleförkylningarna avlöser varandra. När Blenda är hemma får hon förstås gärna vara med och odla om hon vill. Då får jag träna mig i att anpassa tempo och fokus så att våra sysslor och kreativa processer får plats bredvid varandra.

Ibland är drivkraften större än den egentliga energitillgången, det ska erkännas. Men det är stor skillnad på att vara lyckligt trött och dränerat trött. För mig som ständigt jagat meningsfullhet genom val av sysselsättning finns nästan ingenting som ger större kickar än att vara i ett intensivt kreativt flöde. I början av min utmattningssjukskrivning betraktade jag de där kickarna som roten till det onda. Jag tänkte att målet med återhämtningen skulle vara att hitta ett jämviktstillstånd med endast små krusningar i energivågskålen. Det kanske det är men jag är inte där. Jag surfar gärna på euforins vågor och njuter lika fullt av spegelblank stillhet. 

Nästa vecka skriver jag om Grobo och Mätt på en plätt. Trevlig helg!

/Annelie