Rötter och frihet

Annelie Engkvist på komposten.

Att finna en plats att gräva ner rötterna på är inte lätt för den som är van att flytta så fort nya lockande möjligheter öppnar sig. Jag heter Annelie Engkvist och jag har under hela mitt vuxna liv flyttat dit den bästa utbildningen eller mest lockande jobbsituationen tagit mig.

Frihet före fysisk trygghet har varit något slags mantra och jag har tänkt att inre styrka ska kompensera för det där andra. Vilket det säkert kan, om den är tillräckligt solid och det inte finns andra sorters längtan där inuti. 

Men en dag när jag satt på tåget, jag tror det var en jobbresa mellan Kristianstad och Stockholm, insåg jag plötsligt att jag inte visste var jag var på väg. Och värre: jag visste inte var jag bodde.
Det varade bara en sekund eller två, sedan hade jag rett ut det. Ja visst ja, jag bor ju i Stockholm. Men jag minns hela den där resan som avgörande, för strax innan hade jag fått flera jobbförfrågningar som var oerhört spännande och dessutom smickrande, det gick inte att förneka. Och dessutom hade jag redan två riktiga drömjobb, på Rosendals Trädgård och som projektledare för nätverket Swedish Gardens. 

Men ändå var det som att ett molande tvivel fick syre och blev till en insikt där och då: nämligen att det som dittills känts meningsfullt och lustfyllt nu mest kändes som ett olustigt tvång. Jag, som ville arbeta kreativt och rörligt med trädgårdshantverket hade blivit en skrivbordsträdgårdsmästare. Jag var projektledaren som planerade, strukturerade och ordnade förutsättningarna för andra men som inte hade förmågan att skapa utrymme för min egen längtan. Det behövde bli ändring på det annars skulle det gå på tok. Det var nu jag på allvar började leta efter en plats där bopålar och rötter skulle göras viktigare än jobbtillvaron. Och med handen på hjärtat: jag hade längtat så länge efter en plats där jag kunde få odla och skapa förutsättningar för växande på mitt vis, i min takt.

Hösten 2015 blev den gamla handelsträdgården i Gräsmark till salu och jag åkte på visning. När jag svängde in på den bullerbyliknande grusvägen bubblade det till. Helt såld på läget köpte jag alla de tänkbara möjligheter som uppenbarade sig. Men mer om det nästa gång. 

/Annelie