Till okända marker som bär

Tänk dig att du ska plantera ett träd. Innan du sätter ner trädet skyfflar du i fin, lucker och näringsrik planteringsjord i gropen, för du vill ju att trädet ska få de allra bästa förutsättningar att växa. Och trädet växer fint, åtminstone några år. Sedan är det som att det stannar av. Det står där och är grönt men det verkar inte lika vitalt. Varför? Jo, rötterna etablerade sig fint i den luckra jorden men trädet hade sedan inget behov av att söka sig vidare för att hitta näring på djupet. 

Ibland fungerar vi människor likadant. Vi vet vad vi har men inte vad vi får och väljer ibland att stanna i det som känns tryggt, bekant och bekvämt, även om det inte är det som är bäst för oss. Särskilt svårt att genomföra förändring har vi om det inte finns en tydlig och eftersträvansvärd målbild om en tillvaro att längta till. 

Så här i tider av klimatkris och andra komplexa kriser kan det vara extra svårt att skapa sig en bild av hur tillvaron kommer att se ut framöver. I början av en krishantering är det vanligt att känna sorg, vanmakt och oro. Då är det tryggast att klamra sig fast vid det som har varit. Där verkar vi befinna oss nu i vår hantering av klimatkrisen. Den största rädslan av dem alla verkar vara att vi ska behöva offra något av de skapade behov som vi nästan har kommit att betrakta som mänskliga rättigheter. Kanske för att det är mest konkret att rikta sin oro mot. Men medan vi funderar på om vi ska slåss för biffen eller bilen blockerar vi möjligheten att sätta ljus på målbilden. Den sista fasen i varje kris kallas nyorientering och det är där vi börjar ana att det som väntar kanske är något som till och med är bättre än det som varit. När vi kommer dit kanske vi inte längre bryr oss om att fundera över vad vi fick försaka eller vilka uppoffringar vi behövde göra. 

Ja, jag vet att mantrat manar oss att hålla hjulen rullande, men vad hjälper det om inte marken bär? Min egen hållbara lösning är för tillfället att försöka leva som jag lär genom att gräva där jag står. Att föregå med gott exempel och därigenom möjligen kunna inspirera någon annan har jag använt som motiv de senaste åren. Ibland känns det långtifrån tillräckligt och det sista jag vill göra är att stoppa huvudet i sanden. 

Hur som helst är det en bra början. Så, medan jag tackar för att jag har fått möjlighet att formulera mig i Sunnebloggen tar jag tillfället i akt att skicka med en uppmaning så här i mörkertider. Ta vara på mörkret. Släck ner skärmen, bruset och det artificiella ljuset. Tänd ett levande ljus och samla dig kring din egen inre lägereld.

Tack

/Annelie