Individualism och livet

I skolan har jag inte alltid varit så värst studiemotiverad eller haft vidare lätt för mig. Många kurser har jag upplevt som svåra, tråkiga och kanske till och med meningslösa.
Jag har aldrig känt någon press uppifrån eller hemifrån att prestera i skolan. Jag kan faktiskt inte dra mig till minnes att mina föräldrar någonsin frågat mig om mina betyg. Inte heller har jag alltid haft jättebra lärare som inspirerat och givit bra förutsättningar till lärande. Ofta tvärtom.

Ändå har jag alltid kämpat stenhårt och gjort mitt allra bästa för att nå de högsta kursmålen och känna mig nöjd, och lyckats med det. Varför kan man fråga sig?

Därför att min känsla för individuellt ansvar och frihet, av någon anledning, är sjukt stark. Vill jag uppnå ett visst mål känner jag att det är mitt och endast mitt ansvar att jobba för att nå dit. Inte föräldrars, lärares eller politikers, utan mitt. För det är ju mig och mitt liv det gäller, inte deras.
När jag känt att jag behövt stöd och hjälp så har jag frågat om det, och oftast fått det. Det är bra, men jag har samtidigt aldrig lämnat ifrån mig ansvaret för mina studier eller andra mål till dem jag frågat om hjälp. Jag har kämpat i skolan därför att jag själv velat det, och inget annat.

Kort sagt tror jag att man kan, bara man vill.

Denna inställning har fungerat för mig, för det är sådan jag är, men behöver nödvändigtvis inte göra det för andra. Vissa känner igen sig i det jag beskrivit ovan, andra inte. För alla individer är olika. Och det är en styrka!

/M