Jag gasar, han bromsar – och som genom magi uppstår balans
Jag älskar förändring.
Jösses vad skönt det är när saker ändras, när de byter färg eller årstid eller adress eller form.
Jag har någon slags naiv och barnslig tro på att allt bara blir bättre om och när det sker någon slags utveckling. Att det alltid ordnar sig även om man inte hade en aning om vad det faktiskt innebar när man tackade ja, skrev under, var på rätt plats vid rätt tillfälle eller följde efter den där vita kaninen.
Hittills har jag, tack vare livet, universum och allting, bara fått vatten på min naiva kvarn; Allt blir bara bättre och ingenting är omöjligt.
Eller så handlar det om inställning.
Vad vet väl jag?
Just nu, precis den här stunden i livet, har jag och min man köpt ett hus. Det är någonting som vi aldrig har gjort förut, och det innebär en stor förändring och något alldeles, alldeles nytt.
Jag är så uppspelt och exalterad och ivrig att jag knappt kan hålla mig kvar i kroppen.
Min man har däremot spenderat de senate veckorna i något slags tillstånd av skräck (visserligen ofta i form av skräckblandad förtjusning, men ändå). Han ser en källare som kan svämma över, tak som kan läcka och dåligt tätade fönster.
Jag ser helt andra saker; prickiga tapeter, nya golv, nyplanterade äppelträd och en källare med fantastiska förvaringsmöjligheter. Och så firar jag med att köpa en engelsk finservis från 40-talet och flera flaskor champagne.
Jag gasar, han bromsar – och som genom magi uppstår balans. Min naiva optimism möter hans rationella riskbedömning. Min cirkushjärna möter hans logiska tänkande. Och någonstans där i krocken så blir allting perfekt och fantastiskt och underbart.
Han är min motpol, min magnet.
Nåväl.
Vi får inte flytta in förrän i november, men förändringen är redan påtaglig. Planering och packning och rensning. Beslut om badrumskakel och uppvärmning och annat som vi aldrig har behövt ta beslut om förut.
Det är så härligt att jag är alldeles hög, om det nu går att knarka förändring.
/Lisa
Jösses vad skönt det är när saker ändras, när de byter färg eller årstid eller adress eller form.
Hittills har jag, tack vare livet, universum och allting, bara fått vatten på min naiva kvarn; Allt blir bara bättre och ingenting är omöjligt.
Eller så handlar det om inställning.
Vad vet väl jag?
Just nu, precis den här stunden i livet, har jag och min man köpt ett hus. Det är någonting som vi aldrig har gjort förut, och det innebär en stor förändring och något alldeles, alldeles nytt.
Jag är så uppspelt och exalterad och ivrig att jag knappt kan hålla mig kvar i kroppen.
Min man har däremot spenderat de senate veckorna i något slags tillstånd av skräck (visserligen ofta i form av skräckblandad förtjusning, men ändå). Han ser en källare som kan svämma över, tak som kan läcka och dåligt tätade fönster.
Jag ser helt andra saker; prickiga tapeter, nya golv, nyplanterade äppelträd och en källare med fantastiska förvaringsmöjligheter. Och så firar jag med att köpa en engelsk finservis från 40-talet och flera flaskor champagne.
Jag gasar, han bromsar – och som genom magi uppstår balans. Min naiva optimism möter hans rationella riskbedömning. Min cirkushjärna möter hans logiska tänkande. Och någonstans där i krocken så blir allting perfekt och fantastiskt och underbart.
Han är min motpol, min magnet.
Nåväl.
Vi får inte flytta in förrän i november, men förändringen är redan påtaglig. Planering och packning och rensning. Beslut om badrumskakel och uppvärmning och annat som vi aldrig har behövt ta beslut om förut.
Det är så härligt att jag är alldeles hög, om det nu går att knarka förändring.
/Lisa
Kommentarer