måndag 22 januari 2018

"FN-missionen i Kambodja sitter djupast i mig"

När man tar på sig fracken och går på Gillets möten kommer alltid någon fram och frågar var medaljerna kommer ifrån som jag bär på bröstet. Det är inte allt för svårt att berätta om min tid i de olika FN-missionerna, Gaza, Cypern och Kambodja. Vi är många FN-Veteraner som har fått Nobels Fredspris. Efter min tid som förste sekreterare på ambassaden i Haag blev jag också tilldelad Oranje-Nassau Orden av den holländska drottningen.

På Cypern var jag ett antal gånger från 1957 till 1979, första gången som trossfurir på stabskompaniet, inom militären. Därefter polis med uppgifter som allt från patrullerande till ”Commander”.

Den mission som sitter djupast kvar i mig är den i Kambodja 1992-93. Där var vi över 2000 FN-poliser från många nationer. Min uppgift var som ”Commander” i en provins i västra hörnet av Kambodja, gränsen mot Thailand. Ett område där de röda khmererna var väldigt aktiva. Med mig hade jag 200 man från 16 nationer från olika delar av världen. Det fungerade bra inom avdelningen även om alla inte hade samma syn på människorna, som man arbetade för. Ett annat problem var att man inte kunde äta samma mat på grund av religionen. Det betydde att de i en del polisstationer hade flera olika kök.

Vår uppgift där var att först att utbilda ett stort antal kambodjanska poliser med inriktning på att de skulle följa de lagar som fanns. Sedan planera inför och efter valet 1993 så att det säkert kunde genomföras. Samt att se till att 175 000 kambodjanska flyktingar kunde ta sig hem från Thailand dit de hade flytt undan Pol Pots terror.

Ett stort problem vi hade det första året var alla mord och trafikolyckor som skedde i provinsen, efter att vi hade rapporterat 150 mord till FN-högkvarteret i Phnom Penh fick jag order att bara rapportera mord som begåtts av militär och polis. Det som sitter djupast inom mig är att jag förlorade tre män, en indier, en japan och en flippinier genom attacker från de röda khmererna. Dessutom tolv skadade i trafikolyckor och genom beskjutningar och minor.

Erkänner att det tog mig ett par år att komma tillbaka till mitt rätta jag när jag kom hem till Sverige, som tur var hade jag en psykolog som arbetade med mig på Rikskrim. Det kan nämnas att en svensk polis deserterade och att en annan fick åka hem efter tre veckor. De klarade inte av missionen i Kambodja. En sak som jag aldrig kommer över är att det finns gammelkommunister i vårt land som åkte till Pol Pot och gratulerade honom för hans insats - över tre miljoner kambodjaner dödades eller svalt ihjäl.

/Kjell Herbertsson








Inga kommentarer: