Fjällkor och höns

Vår vackra Snäcka

Det startade med höns. När vi flyttade in i ett hus som vi hyrde medan vi letade gård fanns det en liten hobbyflock kvar efter de gamla hyresgästerna. Tuppen och två hönor var av rasen gammalsvensk dvärg och två hönor var större och helsvarta. Under sju års tid hade vi en flock som bestod av deras ättlingar. Huvudstjärnan i besättningen var mammahönan, jag skulle tippa på att hon blev närmare fem år gammal. År efter år, på våren, oavsett vilken höna som började ruva, var det hon som tog över ansvaret för de sista dagarna och för uppfostran av kycklingarna.

Skånska blommehöns

Vid ett tillfälle fick vi med tre tuppar av rasen skånsk blommehöns hem i bilen från Västra Götaland. Vi tyckte det var dags att bredda flocken och debatterade just hur vi skulle välja den lämpligaste tuppen av alla tre.

Några av våra höns

Men som det mesta i livet, löste det sig av sig självt. Vi öppnade transportlådan ute på tomten, för att släppa ut tupparna någon meter ifrån flocken, som gick ute och pickade i sig vårens läckerheter. Hönorna skulle få träffa dessa ungherrar på öppen mark, för att minimera skador, tänkte vi. En tupp stannande kvar på i transportlådan, trots att den var öppen. Den andra gick ut i lugn och ro och närmade sig hönorna, la huvudet åt sidan, kluckade lågt och började sedan leta godsaker på marken. Den tredje sprang i full fart, galandes, raka vägen ur lådan, tvärs över tomten och rakt in i skogen. Tuppen gol sedan var trettionde sekund under flera timmars tid. Han hade minsann inte bestämt sig för att komma tillbaka till flocken, insåg vi. Iklädd gummistövlar och shorts gav vi oss ut i vår nygallrade skog på jakt efter tupp. Vår nya granne anslöt sig också och efter någon halvtimme fick vi tag i honom, han hade till slut försökt gömma sig i lite ris (fullt synlig för mig). Och på det viset blev tupp nummer två utvald till den nya gårdstuppen, vilket visade sig vara ett ypperligt val, för han var en mycket fin tupp.

En ko så vacker inuti

Senare blev vi också med kor. En dag kom en granne och sa att hon hade tre gamla fjällkor, och kunde de inte få komma och bo hos oss när grannen skulle flytta? Javisst sa vi, vi hade betesmark som vi ändå funderade på att utnyttja. Och på den vägen kom det sig att våra dagar under tre års tid kom att handla om diskussioner kring parningar, tjurar, mockning, ensilage och så vidare. Även den här flocken innehöll en ”favorit”, en ko så nyfiken och intensiv och snäll, så hon släppte först ungtjuren till sig för att dia och sedan några månader senare födde hon en egen kalv. Trots att hon exteriörmässigt hade sett sina bästa dagar, eftersom hon hade fött många kalvar, var ganska överviktig och ena spenen var sned, var hon så vacker inuti.

Ett jordnära liv

Hönor och kor tillsammans bidrog till att vi i några år åt ägg med orangea gulor och nästan gul grädde och mjölk. Vitamin- och antioxidantrik mat skulle jag tro, då hönorna fick äta så mycket insekter och grönt de orkade och korna gick på ett slyrikt skogsbete (med betoning på ordet skog!). Det som djuren, det jordnära livet och våra kloka grannar lärde oss kunskapsmässigt var ovärderligt.
/Holly