Veterinäryrkets för- och nackdelar

Jag hade fått för mig att jag skulle bli veterinär. Det började med att jag som tonåring fick jag hjälpa pappa med att medicinera hästen med penicillin i fem dagar. Jag tog emot en enorm spruta med vit medicin som jag tappert började injicera i halsmuskeln på honom. Men något gick snett och jag vaknade och insåg att jag istället låg i dammet i hagen. Jag hade, enligt pappa, kastat mig raklång och cirka två meter bakåt medan jag svimmade. 

Hollys häst fick till slut sin medicin

Denna procedur var jag duktig på att upprepa. Jag svimmade min väg igenom veterinärutbildningen. Första gången det hände var jag praktikant på djursjukhuset, och jag gick sommarens första rond. När vi kom till stallet luktade det rengöringsmedel och kroppsvätskor allt på en gång. Denna gång fick jag en hjärnskakning, för djursjukhuset hade inte jordgolv. Nästa gång det hände var då jag lärde mig att lägga permanentkanyl i frambenet på en hund. Plaströret, med en nål i mitten, som skulle in i venen på hunden såg ganska lång ut. Jag lärde mig att jag hade lågt blodtryck och att känna igen den yra, varma känslan. Det fungerade bra att sätta mig istället för att kasta mig våldsamt åt olika håll och skrämma arbetskamrater. Och när jag blev van med olika arbetsmoment, gick yrseln också över.

Svenska språket en utmaning

En annan utmaning jag hade under studietiden var det svenska språket. Jag fick söka till veterinärlinjen men behövde klara av TISUS-testet, Test I Svenska För Utländska Studenter. Jag hade redan hållit på med svenskan i snart tre år, så det gick bra. Eller gjorde det egentligen det? Jag kollade igenom ett nollningsprov vi skrev i början av veterinärlinjen, och där hade jag stolt skrivit min bästa gissning på svaret till frågan: vad är dräktighetstiden för nötkreatur? Och mitt svar var: 60 slag per minut. Som tur var, hade vi i huvudsak engelsk kurslitteratur! 

Språkutvecklingen fortsatte under studietiden och jag blev en duglig kliniker efter alla sommarjobb och praktikperioder. Däremot var jag inte förberedd på värmländskan. När jag kom ut på resor i Klarälvdalen insåg jag att svenska inte var ett språk, utan flera olika. Jag räknade ut en överlevnadsstrategi, vilket inbegrep att kartlägga var samtliga människor som hörde till gården befann sig. Om jag samlade information från både fru, man och barn så var chanserna goda att åtminstone någon av dem kunde prata för mig begriplig svenska! 

Hollys hamiltonstövare

Jag var bra på att läsa av djuren. Ibland lyssnade jag inte på mina instinkter däremot. Jag har en juldekoration som hänger i julgranen varje år. Det är en liten julgran i trä, med handmålad text där det står ”Förlåt, från Sigge 2008”. Den julaftonen hade jag beredskap i distriktet och det ringde angående en golden retriever med en sårskada som skulle undersökas och sys. Hunden behövde få lugnande medel och jag hade som rutin att sätta på munkorg på samtliga sederade hundar. I detta fall, sa ägarna, men måste du? Han som är så snäll, vi lovar att hålla i ordentligt. Jag hade visst hört att golden retriever av hankön toppade statistiken för veterinära bitskador, men jag lyssnade inte på förnuftet och chansade. Och hur slutade det? Det slutade med min hand i hundens mun, följt av ett uppföljande besök till sjukhuset för att undersöka min nya sårskada och ta en stelkrampsspruta.

Journaler som skrivs mitt i natten

Att vara veterinär har sina för- och nackdelar. Jag har både arbetat på distrikt där veterinären gör allehanda olika saker, som att tvätta stövlar och inventera bland mediciner. Jag har också arbetat på ett större djursjukhus, där varje sekund av veterinärens arbetspass optimeras för att tömma akutmottagningen, fullt belamrat med sjuka djur, och journaler skrivs mitt i natten efter avklarat arbetspass. Mycket av arbetet kretsar kring avföring, till exempel. Man frågar djurägaren om bajsets form, frekvens och färg. Man inspekterar avföringen och ibland tar man avföringsprover. Hos de stora djuren rektaliserar man, och hos de små handlar det ofta om att tömma analsäckar, som hos hund luktar rutten fisk, om du inte har känt doften förut. Även om yrket inte är så glamoröst, väger fördelarna tyngre än nackdelarna. Förutom djurkontakten har jag dessutom känt glädjen av att både komma i kontakt med och hjälpa trevliga människor. 

/Holly