Inte ens en grundsten ...
Min morfar hette Algot. För mig var det ett exotiskt namn. Jag visste inte riktigt vad det innebar att heta så. Vi träffades aldrig. Ändå kände jag en stark koppling till honom eftersom han dog, exakt på dagen, sex månader innan jag föddes. Algot föddes år 1900 i Bohuslän, i närheten av Lilla Edet. Han var, enligt uppgifter från mina släktingar, en blid och rar människa, så jag antar att han var en blid och rar pojke också. Han levde sina första elva år i Sverige. Hans pappa var sjökapten och därför bodde morfar mest med mamma och storebror. De hade det tufft. Familjen hade samlat sin potatis genom att rensa det som var kvar av storbondens potatisåker efter skörden. Det sägs att morfar åt potatis varje dag i hela sitt liv. Hans favoritmat, utöver det, ska ha varit fiskhuvuden. Han var duktig på att klämma fram de saftiga kindmusklerna. Enligt släktingarna ska han ha fått sitt första par skor när han kom till Amerika. Det vittnar om att livet i Sverige var hårt på den tiden.
År 1996 åkte mamma och jag till kyrkan där morfar döptes. En släkting till en gammal farbror var i kyrkan den dagen (det var skolavslutning i kyrkan när vi kom). Farbrodern mindes min morfars familjs torp. De visade oss stället där torpet hade stått, min morfars hem. Där var det bara ett kalhygge nu, det fanns inga tecken på att något hus hade stått där. Inte ens en grundsten.
Morfar gifte sig i Amerika med Thelma, vars familj också hade lämnat Sverige. De fick tre flickor och bodde med sin familj i Gloucester, en fiskeby på USA:s östkust. Livet där var inte heller lätt när mamma växte upp, för då var det krigstid. Mamma föddes ju år 1939. Min mamma fick inte möjlighet att lära sig svenska. Det var ett språk hennes föräldrar talade med varandra när de ville vara lite hemliga, men barnen, de skulle inte bryta på europeiska. De skulle lämna det tuffa livet bakom sig, antar jag.
Min morfar hade utbildat sig och hade ett bra jobb i Amerika, och det skulle hans döttrar också göra. Min mamma åkte till Montreal för att gå på McGill universitet och där träffade hon sin man. När jag så småningom kom till, en sladdis, hade mamma och pappa redan valt att lämna oroligheterna i Quebec bakom sig. På den tiden var det nästintill inbördeskrig mellan fransk- och engelsktalande i området. Således föddes jag i Kelowna, cirka 750 mil ifrån Lilla Edet.
I de Värmländska skogarna, ser jag ofta tecken på att det har bott folk på platser som inte längre brukas. Det som ligger kvar är kanske någon enstaka grundsten, eller delar av en stenmur. Jag känner en samhörighet med de människor som försökte skrapa fram ett liv på ödsliga platser, för min släkt har också kämpat för överlevnad och valt att vandra vidare.
 |
| Grundsten till ett gammalt hus |
År 1996 åkte mamma och jag till kyrkan där morfar döptes. En släkting till en gammal farbror var i kyrkan den dagen (det var skolavslutning i kyrkan när vi kom). Farbrodern mindes min morfars familjs torp. De visade oss stället där torpet hade stått, min morfars hem. Där var det bara ett kalhygge nu, det fanns inga tecken på att något hus hade stått där. Inte ens en grundsten.
 |
| Rester av en gammal timmervägg |
Min morfar hade utbildat sig och hade ett bra jobb i Amerika, och det skulle hans döttrar också göra. Min mamma åkte till Montreal för att gå på McGill universitet och där träffade hon sin man. När jag så småningom kom till, en sladdis, hade mamma och pappa redan valt att lämna oroligheterna i Quebec bakom sig. På den tiden var det nästintill inbördeskrig mellan fransk- och engelsktalande i området. Således föddes jag i Kelowna, cirka 750 mil ifrån Lilla Edet.
I de Värmländska skogarna, ser jag ofta tecken på att det har bott folk på platser som inte längre brukas. Det som ligger kvar är kanske någon enstaka grundsten, eller delar av en stenmur. Jag känner en samhörighet med de människor som försökte skrapa fram ett liv på ödsliga platser, för min släkt har också kämpat för överlevnad och valt att vandra vidare.
/Holly
 |
| En gammal brunnspump. Tecken på att det har bott människor på platsen någon gång i tiden |
Kommentarer