torsdag 7 juni 2018

Furugolv, brännässlor och blå blåbär

Idag tänkte jag dela med mig av några lärdomar jag har fått med mig från min tid i Värmland.


Skandinavisk prägel med furugolv

Furugolv är underbara

Furugolv =sant. För någon uppväxt i Kanada, och i synnerhet på 1970-talet, är detta en ganska revolutionerande tanke. Folk fullständigt älskade heltäckningsmattor på den tiden. Min bästis föräldrar hade till och med ryamattor i sina badrum. I Kanada är mjuka träslag inte något man lägger golv av, kanadensiska trägolv ska vara hårda, till exempel i ek. Att komma till Värmland och se äldre hus med gamla furugolv var omskakande. Saken kom till sin spets när vi skulle ta itu med det gamla vardagsrumsgolvet i mitt nyinköpta hus i Stöpa. Med hjälp av kunniga grannar och tålmodig personal i färgaffären, förstod jag så småningom hur vi skulle göra. Vi skulle slipa, luta, olja och såpskura golvet. Och mycket riktigt, golvet blev så vackert att vi fortsatte och lade furugolv i flera rum i övriga huset också.

Intrycket spred sig. Min syster och hennes familj, som också bodde i ett äldre gårdshus i Stöpa under ett halvår, har anammat byggstilen och lagt trägolv av Douglas gran, med egensågade plankor, i merparten av sitt nybyggda hus i Kanada. Huset är enormt vackert och kommer att åldras fint tack vare den ljusa, skandinaviska prägeln.


Brännässlor innehåller ett eget motgift

Jag hade kraftig brännässelskräck som nysvensk. I min barndom fanns det inte så mycket ogräs omkring mig. Pappa var en passionerad fritidsträdgårdsodlare och tomten närmast huset sköttes med stor omsorg. I äppelodlingen var det noga att bekämpa allt ogräs och hålla gräset kortklippt för att hålla undan gophers (jordekorrar), som annars åt på rötterna på träden så de så småningom dog. De närmsta 6 hektaren omkring mitt hus var således ständigt brännässelfria under min uppväxt.

Oavsiktligt förde jag ett nitiskt bevakningsbeteende vidare till mina barn. De lärde sig att vråla högt vid synen av nässlor och tyckte utslagen de fick ibland var olidliga. Detta fortsatte tills vår dagisfröken visade mig hur hon hade gjort för sonen den aktuella dagen, då han hade bränt sig på nässlor. Barhänt rullade hon bladen mellan tumme och pekfinger tills de saftade sig, och sedan baddade hon sina fingartoppar och sonens ömmande kroppsdel med den gröna saften. Och det funkade! Det uppstod inga domningar eller smärtor. I och med detta tog hon omedelbart bort vår anledning att föra krig mot brännässlor. Efter det var nässlorna hanterbara och jag till och med gjorde nässelsoppa på våren och gödselvatten till växthuset av nässlor som fick ligga i vatten ett tag.

Holly hade "brännässelskräck" innan hon av en dagisfröken
fick lära sig att hantera dem

Svenska blåbär växer i skogen och är blåa

Vill man plocka blåbär i Okanagan Valley måste man leta i en trädgård, för de växer inte naturligt i dalen. Där är den naturliga floran Ponderosatall och bunchgrass, det vill säga en ”Westernfilmsbiotop”. Kring vår gård gick det att på våren plocka förvildad sparris, men annars var man tvungen att odla den mat man ville skörda. De blåbär pappa ömsint skötte om och vattnade dagligen, torra sommaren igenom, de var gröna i mitten. Därför är det för mig en stor förmån att gå ut i skogen i Värmland och komma hem med bär som jag själv har sluppit ta hand om!

Över tid har jag också förstått kulturen kring bärplockning. Samma person som hittar till vartenda sten i bygden och får fisken i sagan att växa med 20 centimeter per år, talar på ett helt annat sätt när det handlar om bärfångster. Det kan låta så här: ”jag hittade lite bär uppe i skogen”. I bärsammanhang innebär ordet "lite" minst ett tiotals liter. En vag, allmän beskrivning av häradet där bärplockningen ägde rum framkommer också. Kanske inte så mycket när det gäller blåbär som hjortron, men även om den lyckade bärfångsten ägde rum 50 meter nordväst om älgpass 80, så är det sällan en sådan plats beskrivs med den precisionen. Och med åren har jag också lärt mig att tala på bärplockares vis.
/Holly

Inga kommentarer: