Svenska produkter och öppna landskap

Tar någon över efter mig?

Som jag nämnde tidigare så är jag ju gift med Nan sen tolv år tillbaka. Vi träffades för 18,5 år sen på Harrys i Karlstad. Det var nog ödet som förde oss samman (eller det kanske var alkoholen :-) ). Hur det kom sig att vi föll för varandra kan man ju fråga sig, eftersom vi inte alls delar samma intressen. Jag brann (gör det fortfarande) för bonneriet, medans hon knappt hade sett en ko tidigare. Men det kanske var därför vi drogs till varandra på grund av våra olikheter. I början var hon livrädd för att ens gå in i ladugården.

Men nu för tiden har hon inga som helst problem med det (ja hon är väl inte jätteförtjust att gå bland robotkorna). Ibland är hon med och drar kalv om det behövs. Dra kalv menas när det blir komplikationer vid en förlossning och kon inte själv kan krysta ut kalven, utan måste ha lite draghjälp. Men annars så har Nan inget intresse för lantbrukslivet.

Alva, Nan och Lova

När det kommer till barnen så kan jag nog redan nu säga att ingen av dem kommer att ta över efter mig. Men å andra sidan så sörjer jag väl inte det heller, eftersom jag vet hur mycket jobb och slit det ligger bakom för att få allt att gå runt. Jag vill att barnen ska få bli det de vill bli. Likaså som det var för mig. Jag ville bli bonde.

Men man ska väl aldrig säga aldrig. För i år har bägge barnen visat större intresse för att vara med på gården. Lova tycker om att åka traktor, så hon har hängt med där och hon tar gärna med nån kompis. Alva har väl sen tidigare varit med lite då och då. Men i år så har hon sommarjobbat med att ge kalvarna mat, tvättat kar, skrapat skit, kollat läget hos kvigorna ute i hagarna samt gett dem kraftfoder och mineraler. Flytta djur hör till favoritsysslan. Alva är som en kanonkula när hon får veta att det är nån kviga/ko på rymmen eller att de ska flyttas. Så även nu, varje dag efter skolan, ger hon kalvarna mat och tvättar kar. Det gör hon också varannan helg då jag jobbar.

Allt har sitt slut

Ja då har jag väl kommit fram till sista inlägget då. Konstigt nog så visste jag inte vad jag skulle skriva, men nu har ni väl fått en liten inblick i hur det är att vara lantbrukare. Att vi inte är några soffpotatisar, utan vi sliter hårt för vårt levebröd. Sen har ju ni där ute också en stor betydelse för att jag ska kunna fortsätta med det jag gör. Att ni fortsätter att köpa svenska produkter och på så vis känner jag att trots allt slit så lönar det sig i slutändan. Och att vi får ett öppnare landskap, tack vare att vi skördar på våra åkrar och korna betar.

Här växte det tät granskog för cirka sju år sen

Och med detta så tackar jag för mig och återgår nu till korna.
/Anders