Hästarnas betydelse för journalistiken
Min korta karriär som lokalredaktör i Sunne varade från våren 1977 till hösten 1979. Två sommarvikariat och en period som fast anställd.
Två hästar var av avgörande betydelse för min utveckling. Den första hjälpte mig att få till min första artikel. Den andra hjälpte mig till mitt nästa jobb.
Försommar 1977.
Jag knallar in på NWTs Sunnekontor på Storgatan 22. Hade aldrig tidigare skrivit en tidningsartikel. Däremot hade jag publicerat bilder i veckotidningen SE och Göteborgsposten som frilansande minderårig fotograf. Att få till lite text till bilden skulle väl inte vara så svårt…eller?
Ordinarie lokalredaktörn som skulle gå på semester nästa dag låg efter med manuslämningen. Han skulle bidra med en artikel till NWT:s jordbruksbilaga, men det kunde nykomlingen kanske ta över.
”Gå ut å fråge hur de går mä sådden, jag ha ringt en bonne och frua svara att han är ute hele dan så åk dit. Detta ä ôppåt Bäckalund.”
Jag åker iväg.
En kvart senare blickar jag över vidsträckt åkermark. Där vid horisonten, ett moln av jord och damm. Ingen körbar väg. Jag tar kameraväskan över axeln och börjar promenera över gärdena. Så småningom verkar det som att jag har kommit inom synhåll, traktorn stannar och dammolnet sänker sig.
Bonden kliver ur traktorn.
Känslan är lite som i en rysk film. Man och traktor möter lokalredaktör på en åker. Nu är det 100 meter kvar. När ska man hälsa? Jag vinkar lite försiktigt. Ingen reaktion. Av bondens avvaktande reaktion är det tydligt att han inte fått någon information om att en människa från NWT skulle komma förbi och fråga om vårsådden.
Det är lika bra att köra på, tänker jag.
”Jag skulle bara höra hur det går med vårsådden?”
Tystnad. Sedan:
”Nä de blir inte nôe mä dätta. Börjer en tal i tininga så tror fôlk en ha bleve märkvärdi”.
Det är här, i detta ögonblick, under min första intervju någonsin, som det är tydligt att lite erfarenhet i form av en uppföljande fråga, lite socialt rundsnack hade kunnat vända situationen. Men den erfarenheten besitter jag inte, där och då.
”Jaha, tack så mycke då”, säger jag, vänder på klacken och börjar vandra tillbaka över åkrarna.
Mitt första uppdrag, världens enklaste uppdrag, ett superfiasko.
Det är kanske lika bra att ställa in det här med journalistiken. Tankarna mal i bilen på vägen tillbaka.
Men vad har vi här! Mellan träden vid sidan av vägen, en åkerlapp stor som en tennisplan. Där går en annan bonde och plöjer – med häst!
Jag flyger ur bilen och attackerar den stackars äldre mannen med frågor i ren desperation, och han svarar efter bästa förmåga.
Jag löste situationen med artikeln till jordbruksbilagan. Världen är ljusblå igen. Det blir en story! Jag rusar in på redaktionen och berättar hela dramat för ordinarie lokalredaktören. Förväntar mig kanske lite beröm och dunk i ryggen när jag visat mig värdig som sommarvikarie.
”Jaha, jaså...va bra då”, säger han förstrött medan han rensar det sista från skrivbordet, tömmer askkoppen och försvinner på semester.
Tack du fryksdalshäst, du som höll mig kvar i journalistiken!
Och nu historien om fryksdalshäst nummer två, som ordnade jobb i Stockholm.
Dagens Industri hade tagit sina första stapplande steg i tidningsvärlden. Perfekt för en landsortsjournalist som ville till storstan. Jobbet jag sökte var ett vikariat på sex månader, perfekt inkörsport på den osäkra arbetsmarknad som var journalistens.
Jag trodde förstås inte för en sekund att de skulle ringa en lokalredaktör i Sunne och bekosta en resa till storstan tur och retur. Därför ringde jag redaktionen och sa att nästa fredag är jag i Stockholm i ett annat ärende, passar det att jag kommer förbi på eftermiddagen? Det passade.
Väl på plats var det förstås ingen som kom ihåg detta. Jag satte mig i soffan i receptionen och efter någon timme sveper chefredaktören Bertil Torekull förbi.
”Han där söker vikariatet”, hinner receptionisten få fram och jag sveps med in till chefredaktörsrummet tillsammans med en redaktionssekreterare.
Bertil är en charmerande och rutinerad utfrågare som smyger in kunskapstest i samtalet. Han frågar om pappersbruket Rottneros som jag skrev att jag bevakade, om det inte egentligen är ett massabruk. Eh, jo….
Vad hette nu Vänerskogs nye vd? Ja…Vänerskog…
Mina kunskaper om industri och näringsliv som var Dagens Industris område var inte bara begränsade. De var i princip obefintliga. Jag hade för säkerhets skulle även lagt med mina bilder i ansökningsmappen, man vet ju aldrig. Bertil bläddrade bland bilderna log och sa: ”Tack, vi hör av oss!”
På tåget hem infann sig inte den där fredagskänslan när jag efteråt förstått att det där trevliga samtalet med Bertil var ett kunskapstest med ett förödande resultat.
Men en morgon, en vecka senare, ringer det. Det är Bertil Torekulls sekreterare som berättar att platsen är tillsatt och att jag är den nye vikarien.
Jublande glad, men med frågan, hur kunde detta hända, far jag till Stockholm. Till min överraskning undersöker redaktionsledningen efter några månader om det kan finnas budgetpengar till en fast anställning. Men tidningen är ännu ingen ekonomisk succé så någon budget finns inte och jag söker mig vidare. Men jag kommer så småningom tillbaka till Dagens Industri i omgångar där jag stannar fram till 1993. Under en julfest anförtror mig redaktionssekretaren som var med vid det första mötet hur jag fick mitt första vikariat.
”Du var en katastrof under anställningsintervjun men när du lämnat rummet, tar Bertil Torekull upp en bild och säger ”Kan han ta en sådan här bild kan han fasen i mig bli ekonomijournalist.
Bilden chefredaktören höll i föreställde en häst från en hästgård norr om Sunne. I full galopp genom septemberdimman. Strax framför springer en stallhund.
En lyckträff, bilden är en av flera som togs. Just den bilden knäpptes av misstag när jag skulle byta fattning på kameran, den hamnade på NWTs förstasida. Men det var lik förbaskat denna fryksdalshäst som blev min stockholmsbiljett.
Hälsningar Anders Nilsson
Två hästar var av avgörande betydelse för min utveckling. Den första hjälpte mig att få till min första artikel. Den andra hjälpte mig till mitt nästa jobb.
Försommar 1977.
Jag knallar in på NWTs Sunnekontor på Storgatan 22. Hade aldrig tidigare skrivit en tidningsartikel. Däremot hade jag publicerat bilder i veckotidningen SE och Göteborgsposten som frilansande minderårig fotograf. Att få till lite text till bilden skulle väl inte vara så svårt…eller?
Ordinarie lokalredaktörn som skulle gå på semester nästa dag låg efter med manuslämningen. Han skulle bidra med en artikel till NWT:s jordbruksbilaga, men det kunde nykomlingen kanske ta över.
”Gå ut å fråge hur de går mä sådden, jag ha ringt en bonne och frua svara att han är ute hele dan så åk dit. Detta ä ôppåt Bäckalund.”
Jag åker iväg.
En kvart senare blickar jag över vidsträckt åkermark. Där vid horisonten, ett moln av jord och damm. Ingen körbar väg. Jag tar kameraväskan över axeln och börjar promenera över gärdena. Så småningom verkar det som att jag har kommit inom synhåll, traktorn stannar och dammolnet sänker sig.
Bonden kliver ur traktorn.
Känslan är lite som i en rysk film. Man och traktor möter lokalredaktör på en åker. Nu är det 100 meter kvar. När ska man hälsa? Jag vinkar lite försiktigt. Ingen reaktion. Av bondens avvaktande reaktion är det tydligt att han inte fått någon information om att en människa från NWT skulle komma förbi och fråga om vårsådden.
Det är lika bra att köra på, tänker jag.
”Jag skulle bara höra hur det går med vårsådden?”
Tystnad. Sedan:
”Nä de blir inte nôe mä dätta. Börjer en tal i tininga så tror fôlk en ha bleve märkvärdi”.
Det är här, i detta ögonblick, under min första intervju någonsin, som det är tydligt att lite erfarenhet i form av en uppföljande fråga, lite socialt rundsnack hade kunnat vända situationen. Men den erfarenheten besitter jag inte, där och då.
”Jaha, tack så mycke då”, säger jag, vänder på klacken och börjar vandra tillbaka över åkrarna.
Mitt första uppdrag, världens enklaste uppdrag, ett superfiasko.
Det är kanske lika bra att ställa in det här med journalistiken. Tankarna mal i bilen på vägen tillbaka.
Men vad har vi här! Mellan träden vid sidan av vägen, en åkerlapp stor som en tennisplan. Där går en annan bonde och plöjer – med häst!
Jag flyger ur bilen och attackerar den stackars äldre mannen med frågor i ren desperation, och han svarar efter bästa förmåga.
Jag löste situationen med artikeln till jordbruksbilagan. Världen är ljusblå igen. Det blir en story! Jag rusar in på redaktionen och berättar hela dramat för ordinarie lokalredaktören. Förväntar mig kanske lite beröm och dunk i ryggen när jag visat mig värdig som sommarvikarie.
”Jaha, jaså...va bra då”, säger han förstrött medan han rensar det sista från skrivbordet, tömmer askkoppen och försvinner på semester.
Tack du fryksdalshäst, du som höll mig kvar i journalistiken!
Och nu historien om fryksdalshäst nummer två, som ordnade jobb i Stockholm.
Dagens Industri hade tagit sina första stapplande steg i tidningsvärlden. Perfekt för en landsortsjournalist som ville till storstan. Jobbet jag sökte var ett vikariat på sex månader, perfekt inkörsport på den osäkra arbetsmarknad som var journalistens.
Jag trodde förstås inte för en sekund att de skulle ringa en lokalredaktör i Sunne och bekosta en resa till storstan tur och retur. Därför ringde jag redaktionen och sa att nästa fredag är jag i Stockholm i ett annat ärende, passar det att jag kommer förbi på eftermiddagen? Det passade.
Väl på plats var det förstås ingen som kom ihåg detta. Jag satte mig i soffan i receptionen och efter någon timme sveper chefredaktören Bertil Torekull förbi.
”Han där söker vikariatet”, hinner receptionisten få fram och jag sveps med in till chefredaktörsrummet tillsammans med en redaktionssekreterare.
Bertil är en charmerande och rutinerad utfrågare som smyger in kunskapstest i samtalet. Han frågar om pappersbruket Rottneros som jag skrev att jag bevakade, om det inte egentligen är ett massabruk. Eh, jo….
Vad hette nu Vänerskogs nye vd? Ja…Vänerskog…
Mina kunskaper om industri och näringsliv som var Dagens Industris område var inte bara begränsade. De var i princip obefintliga. Jag hade för säkerhets skulle även lagt med mina bilder i ansökningsmappen, man vet ju aldrig. Bertil bläddrade bland bilderna log och sa: ”Tack, vi hör av oss!”
På tåget hem infann sig inte den där fredagskänslan när jag efteråt förstått att det där trevliga samtalet med Bertil var ett kunskapstest med ett förödande resultat.
Men en morgon, en vecka senare, ringer det. Det är Bertil Torekulls sekreterare som berättar att platsen är tillsatt och att jag är den nye vikarien.
Jublande glad, men med frågan, hur kunde detta hända, far jag till Stockholm. Till min överraskning undersöker redaktionsledningen efter några månader om det kan finnas budgetpengar till en fast anställning. Men tidningen är ännu ingen ekonomisk succé så någon budget finns inte och jag söker mig vidare. Men jag kommer så småningom tillbaka till Dagens Industri i omgångar där jag stannar fram till 1993. Under en julfest anförtror mig redaktionssekretaren som var med vid det första mötet hur jag fick mitt första vikariat.
”Du var en katastrof under anställningsintervjun men när du lämnat rummet, tar Bertil Torekull upp en bild och säger ”Kan han ta en sådan här bild kan han fasen i mig bli ekonomijournalist.
Bilden chefredaktören höll i föreställde en häst från en hästgård norr om Sunne. I full galopp genom septemberdimman. Strax framför springer en stallhund.
En lyckträff, bilden är en av flera som togs. Just den bilden knäpptes av misstag när jag skulle byta fattning på kameran, den hamnade på NWTs förstasida. Men det var lik förbaskat denna fryksdalshäst som blev min stockholmsbiljett.
 |
| Hästarnas betydelse för journalistiken. Foto Anders Nilsson |
 |
| Bildarvodet från 1977, räcker knappt till en glass idag. "Hårda bud i Gunnerud", undrar hur den bilden såg ut? |
Kommentarer