Fryksdalen och bilindustrin

Den nya bilen blev en begagnad televerksorange Volvo. "Nu hade jag den bilen som regerade i Fryksdalen - en Volvo".

”Fryksdalingarna äro ett vandringsfolk med oro och fantasifylld äventyrslust i blodet, ett folk av stora vyer”.
Det fastslog emigrationsutredningen redan 1910. Fryksdalingarnas oro och äventyrslust passade ju som hand i handsken när den första bilen rullade in i Fryksdalen.

Det är sannolikt ingen tillfällighet att det finns lika många fartkameror som raksträckor mellan Kil och Sunne. Fryksdalingarna älskar sina bilar, särskilt när det går undan.

En kompis jobbade på ett lager i Karlstad på 70-talet. En av hans arbetskompisar var en sammanbiten Torsbybo vars stora kärlek i livet var den trimmade Amazonen. En dag fick arbetskompisen kasta sig i väg hem till Torsby då pappan blivit akut och allvarligt sjuk.

Morgonen efter frågade någon vid fikabordet: ”Hur gick det?
Svaret kom reptilsnabbt: ”140 hele vägen!”

Själv kom man sällan längre än till Sunne. Resan tog exakt ett halvt kassettband. In med ett C90 kassettband när Opel Kadetten körde upp på E18 i Karlstad. När bandet stannade efter 45 minuter efter att ena sidan var genomspelad var det dags att svänga in på Ekebyvägen.

En gång körde jag till Torsby och försökte byta kassettband i farten. Det slutade på ett gärde mellan 45:an och Fryken. Kadetten blev skrot och en begagnad televerksorange Volvo införskaffades. Nu hade jag den bil som regerade i Fryksdalen – en Volvo. Det är lätt att förledas att det är de många högljudda jänkarbilarna som är bilismens ryggrad i Fryksdalen, men det är Volvo.

På samma sätt som varje bonde skulle ha en bra tröska, skulle det stå en ny Volvo på gården. När den sedan inte var tillräckligt ny såldes den vidare och så småningom hamnade den i målgruppskategorin motorburen ungdom, där den pimpades och stripades till oigenkännlighet.

Volvohandlaren i Fryksdalen var (och kanske fortfarande är?) den handlare i Sverige som har störst marknadsandel.

Volvo är också en viktig arbetsgivare i Värmland och Fryksdalen. Att arbeta som bilbyggare är för många en dröm som förverkligas med veckopendling. Fordonsindustrins underleverantörer sträcker också sina tentakler upp via Dalsland och till Värmland, i Sunne finns bl a Anva Polytech som levererar gummi- och silikondetaljer till fordonsindustrin.

Kanske var det den fryksdalska bilden av Volvo som Sveriges verkliga kronjuvel som påverkade mig att söka till Volvo för praktik som en del i studierna på Informationslinjen på dåvarande Högskolan i Karlstad.

Jag fick som journalist senare anledning att besöka Volvo för att intervjua Gyllenhammar och några av hans efterföljare.

Jag kom under 2000-talet även att arbeta som konsult för Volvo och följde på nära håll den djupa kris som 2010 ledde till att kinesiska Geely köpte Volvo som gick en ny vår till mötes.

Denna dramatiska förändring speglade jag och journalisten Håkan Matson i boken ”Volvos Revansch” (Brombergs förlag) som kom ut i mars i år.

De delar i Volvos utveckling som kan vara av intresse för Värmland och Fryksdalen är den väg som Volvo och fordonsindustrin nu slår in på. Framtiden är fossilfria, självkörande och uppkopplade bilar. Även ägandet är på väg in i en ny fas. Det är inte bara storbönderna kring Sunne som köper nya bilar. Om det någonsin blir ett hus med bostadsrätter på Hotell Nilsson-tomten på Storgatan är det sannolikt att de boende där delar på en och samma bil.

Den nya bilindustrin påverkar oss på flera sätt. Med självkörande bilar (även om det visat sig inte vara så enkelt som man tidigare trott) förändras vår infrastruktur. Idag experimenterar bilindustrin med olika bildelningsmodeller som i slutändan blir ganska dyra. Som vanligt fokuserar man på storstäderna där det finns fungerande kollektivtrafik. Framtiden för självkörande delägda bilar finns ju utanför de stora stadskärnorna!

Vägen framåt, tror jag, är att gifta samman dessa affärsmodeller med dagens kollektivtrafik så t ex Värmlandstrafik och Helmia blir naturliga partners i framtida infrastrukturlösningar. Pendlingen blir både renare och enklare. Sen gäller det förstås att få in Fryksdalsbanan i sammanhanget så vi inte missar framtida bokklassiker. Astrid Lindgren fick ju fason på boken Bröderna Lejonhjärta först efter en resa på Fryksdalsbanan.

 "Aldrig skulle det ha gått så om jag hade färdats med buss. Släpp inte fram bussarna, behåll järnvägen!"

Själva bilbyggandet är under stark omvälvning. På det gamla varvsområdet Lindholmen i Göteborg arbetar idag 25–30 000 i bilindustrin, inte i Volvo, inte på bandet. På Lindholmen konstruerar man kartor, arbetar med artificiell intelligens (AI), hållbarhet och verkar inom olika områden som man normalt inte förknippar med bilbygge. Bilen är snarare ett systembygge. Hårdvaran kommer naturligtvis att finns kvar och Anva Polytech kommer förhoppningsvis att växa. Men vid sidan av det traditionella bilbyggandet växer det fram helt andra behov hos industrin, beteendevetare, mönsterdesigners, hållbarhetsexperter. Logistiskt kan arbetsplatsen lika gärna ligga i Sunne som på Torslanda.

Har man som fryksdaling ”fantasifylld äventyrslust i blodet”, och är ”ett folk av stora vyer” så är det väl bara att köra på. Med eller utan fartkamera.

Hälsningar Anders Nilsson

I mars kom boken "Volvos Revansch" (Brombergs förlag) ut i handeln. Skriven av Anders Nilsson och journalisten Håkan Matson. 

Kassettband. Fanns dock i många olika märken. Oftast i 90 eller 60 minuter. 

Volvo. I var mans (och kvinnas) hem i Fryksdalen.