 |
Tyst och hemligt föder skogen människa efter människa. Hjärtslag för hjärtslag växer en människa in i det som växer och ingår i detta bultande förbund utan övermakt. Som en puls. Lika tyst och hemligt
|
 |
| Skogen håller lampan tänd medan jag arbetar |
I postlådan ligger ett brev från
en vän jag ofta tänker på och samtalar med i mitt huvud. Jag ler hela kilometern hem och gör i ordning mitt kaffe innan jag sätter mig tillrätta och öppnar det. Brevet dryper av besvikelse och huggormsetter. Av självömkan och mätningar av djupet på mina svek. Jag hör inte av mig nog ofta, läser jag. Svarar inte inom rimlig tid.
Varför ringer jag aldrig tillbaka? Eller skickar en bekräftande emoji? Min vän känner sig oälskad och bortvald, läser jag vidare. Jag drar en suck av förtvivlan och konstaterar att jag med viss regelbundenhet hamnar här. Oförmögen att nå upp till vänskapers kanske helt rimliga förväntningar.
 |
| Älskling, nu när naturen svarat så positivt på våra ansträngningar får jag en märklig känsla av att någon pionerar på oss |
Återigen har jag missförstått uppgörelsen mellan mina och andras krav.
Min kreativitet förhäver sig i självcentrering som ofta gränsar till hänsynslöshet. Skapandet har något mycket dåraktigt och asocialt över sig. Inte helt olikt förälskelsen. Jag glömmer omvärlden för en liten spindels sätt att ta sig fram över löv. Och andras födelsedagar och behov. Och att betala räkningar i tid. Men att rymma utanför ordningarnas stängsel, överlåta mig åt skeenden och njutningar som att följa ett vitvingat motts märkliga irrfärder över blåbärsris utan telefon är jag jätteduktig på. Istället för att tala om för mina vänner hur viktiga de är kastar jag mig ut i allt som kan hända i en aldrig försiktig färd. Ibland orädd som en get, ibland ylande av skräck. Livet, kroppsligheten och dofterna som jag erfar som mitt går förlorat i sällskap med andra. När jag umgås använder jag samma delar ur mig själv som jag använder när jag arbetar. Och något vill vidröras av mina händer, av mina ord som av nödvändighet. Gräsets skirhet om morgonen, sjölugnets ljud om kvällen eller den ofattbara gula nyansen på en stenknäckunges huvud. Jag försöker nå det i en slags övertygelse att så länge jag är skönheten i hasorna så kommer den aldrig att överge mig. Jag förhäver mig där, i den självvalda ensamheten, bland barr och strån och kräver all tid och all plats och inget mindre. Jag kräver ifreden på ett mycket egoistiskt vis.
 |
| Jag står vid mitt ord. Trogen som en varg |
Jag kräver grönheten och skönheten och mildheten och vildheten i hela världen och inget mindre än det. Därför befinner jag mig här, på denna sagolika plats, med en man som tycker om mig ändå och försöker fylla den med idylliska fjärilar, romantiskt sparad skog och örtrikedom som en slags futtig hämnd mot okänd adressat. Därför ägnar jag mig hänsynslöst åt mitt pinnliv och inget annat. Mitt sociala liv är som en slags kod eller ett språk som jag delar med andra och inte verkar hantera så väl. Skapandet och drömmarna är något alldeles eget. En slags ärlighet i vilken jag är.
Detta aldrig sinande behov av att få vara ifred är sådan som jag är. När jag var liten så var mina bästa vänner en boxer, en stövare och en käpphäst. Det är också bara att konstatera. Jag kommer aldrig att bli någon som sitter vid köksbordet en dag och plötsligt brister ut i ett välordnat socialt liv med brevvänner från Ystad till Haparanda. Jag har fötts till att vara en ganska osocial starrstirrare, doftextatiker och skogsdyrkare först. Social och omtänksam sedan.
/Maria Vildhjärta Westerberg
 |
Ingen förklarar något för mig där ute. Ingen försöker övertyga mig om någonting. I skogen behöver inte jag förhålla mig till bruk, biologi eller ägande. Ingen älg tävlar eller jämför sig med mig. Ingen gran vill hjälpa mig med mina sorger. Ingen mossetuva eller tjäder vill mig någonting alls. Och då är det som om skogen gläntar på sin bröstkorg av träd och fram kommer en ljusare, gladare och lättare variant av mig som kan och förmår nästan allt
|
Kommentarer