Det finns en hel del i kulturväg i Sunne
Jaha, så har jag kommit till mitt sista bidrag till Sunnebloggen. När jag ser på vad jag skrivit de senaste två veckorna så har det kanske blivit väl mycket av memoarer över det, men jag skyller på att det väl mest är Sunnebor som läser bloggen och de kanske kan känna igen sig i en del av de minnesbilder som dyker upp i mitt huvud apropå orten Sunne.
Hur ska jag så avsluta det här bloggandet om Sunne? Kanske med att skriva om kultur - för är det något Sunne kommun gärna vill se sig som så är det ju just som en kulturens högborg.
Ett journalistminne som jag inte tog med i förra blogginlägget var att jag faktiskt varit lokalredaktör för VF i Sunne, på halvtid några månader när ordinarie redaktören Maria Svärdsén var sjukskriven på halvtid.
På hennes dator hade hon en liten dikt som den briljante dagsverspoeten Alf Henriksson skrivit när han besökt Sunne: ”Om en hållplats för tiden vi funne, så borde den ligga i Sunne”. Det är ju vackert sagt och tyder på att han trivdes här, och betydligt roligare för kommunen än en annan suverän dagsverspoet, Stig Dagerman, vars allra sista dikt kom att bli en vidräkning med en myndighetsperson i Sunne som ondgjort sig över folk som hade hund fast de behövde hjälp av fattigvården.
På något sätt tycker jag att om man läser Dagermans och Henrikssons dagsverser om Sunne tillsammans så får man en ganska rättvis bild av Sunne, på gott och ont.
I Sunne är man stolt över sina stora författare, Lagerlöf och Tunström, och det har man all rätt att vara (även om Mårbacka, som jag påpekade i mitt första blogginlägg, ligger i Östra Ämtervik). Frågan är dock hur det är med återväxten. När jag under min radiotid gjorde en direktsänd midsommarunderhållning från Lekvattnet hade vi en lek som vi kallade ”Ordtennis” med fyra då verksamma poeter från Torsby kommun. Det hade knappast gått att göra i Sunne.
Sunne har dock ett pampigt bibliotek mitt i stan. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk när det stod klart att det gamla urvuxna biblioteket skulle ersättas av något som jag tyckte närmast kunde karakteriseras som ett skrytbygge. Men när det nu står där det står medger jag gärna att det är ett mycket fint bibliotek, med konsthall och samlingssal och åtta toaletter och en dörr in till restaurang Saffran & Vitlök.
Sånt har inte Torsby, men där har man fått pris för sin bokbuss, som Sunne inte längre har någon. För mig hade biblioteket gärna fått vara inte fullt så imponerande om kommunen istället kostat på sig en ny bokbuss, men jag förstår ju att det inte fanns något sådant val.
Vad som emellertid finns i dagens Sunne är Kulturveckan, som i mina ögon påminner lite om biblioteket: på många sätt storslagen och en liten, liten aning pretentiös. Och så finns ju Alma Löv Museum (i Östra Ämtervik!) och Västanå Teater, som får rikets kulturelit att varje år åka hit och spärra upp ögonen: Finns det sånt här ute i skogen? Va heeftit! Så visst finns en hel del i kulturväg som gör att Sunne har anledning att sträcka på sig.
Men nu tänker jag avsluta mitt Sunnebloggande med att göra reklam för en favoritförfattare, som visserligen inte är från Sunne, men dock till hälften värmlänning: Tove Alsterdal. Hon har skrivit fem böcker i den genre som brukar kallas ”spänningslitteratur”, vilket är ett mycket bättre ord än ”deckare”, för de innehåller så mycket mer än kriminalgåtor - någon recensent skrev att när man lägger ifrån sig hennes böcker har man inte bara blivit underhållen, utan lite klokare.
Jag kan rekommendera alla hennes böcker, men för att hon ska platsa i Sunnebloggen väljer jag att särskilt nämna ”Låt mig ta din hand”, som inleds i en fängelsecell i militärjuntans Argentina, och slutar i ett torp i skogen i Lysvik. Låna den, köp den, läs den - och ni som jobbar med årets Kulturvecka, försök hitta på någon anledning att bjuda hit henne!
Och tack för att jag fick vara Sunnebloggare ett tag, och tack till er som läst!
/Sven L-O Johansson
Hur ska jag så avsluta det här bloggandet om Sunne? Kanske med att skriva om kultur - för är det något Sunne kommun gärna vill se sig som så är det ju just som en kulturens högborg.
Ett journalistminne som jag inte tog med i förra blogginlägget var att jag faktiskt varit lokalredaktör för VF i Sunne, på halvtid några månader när ordinarie redaktören Maria Svärdsén var sjukskriven på halvtid.
På hennes dator hade hon en liten dikt som den briljante dagsverspoeten Alf Henriksson skrivit när han besökt Sunne: ”Om en hållplats för tiden vi funne, så borde den ligga i Sunne”. Det är ju vackert sagt och tyder på att han trivdes här, och betydligt roligare för kommunen än en annan suverän dagsverspoet, Stig Dagerman, vars allra sista dikt kom att bli en vidräkning med en myndighetsperson i Sunne som ondgjort sig över folk som hade hund fast de behövde hjälp av fattigvården.
På något sätt tycker jag att om man läser Dagermans och Henrikssons dagsverser om Sunne tillsammans så får man en ganska rättvis bild av Sunne, på gott och ont.
I Sunne är man stolt över sina stora författare, Lagerlöf och Tunström, och det har man all rätt att vara (även om Mårbacka, som jag påpekade i mitt första blogginlägg, ligger i Östra Ämtervik). Frågan är dock hur det är med återväxten. När jag under min radiotid gjorde en direktsänd midsommarunderhållning från Lekvattnet hade vi en lek som vi kallade ”Ordtennis” med fyra då verksamma poeter från Torsby kommun. Det hade knappast gått att göra i Sunne.
 |
| Selma Lagerlöfs staty med blicken mot Sunne bibliotek |
Sunne har dock ett pampigt bibliotek mitt i stan. Jag ska erkänna att jag var lite skeptisk när det stod klart att det gamla urvuxna biblioteket skulle ersättas av något som jag tyckte närmast kunde karakteriseras som ett skrytbygge. Men när det nu står där det står medger jag gärna att det är ett mycket fint bibliotek, med konsthall och samlingssal och åtta toaletter och en dörr in till restaurang Saffran & Vitlök.
Sånt har inte Torsby, men där har man fått pris för sin bokbuss, som Sunne inte längre har någon. För mig hade biblioteket gärna fått vara inte fullt så imponerande om kommunen istället kostat på sig en ny bokbuss, men jag förstår ju att det inte fanns något sådant val.
Vad som emellertid finns i dagens Sunne är Kulturveckan, som i mina ögon påminner lite om biblioteket: på många sätt storslagen och en liten, liten aning pretentiös. Och så finns ju Alma Löv Museum (i Östra Ämtervik!) och Västanå Teater, som får rikets kulturelit att varje år åka hit och spärra upp ögonen: Finns det sånt här ute i skogen? Va heeftit! Så visst finns en hel del i kulturväg som gör att Sunne har anledning att sträcka på sig.
 |
| Alma Löv i Östra Ämtervik |
Men nu tänker jag avsluta mitt Sunnebloggande med att göra reklam för en favoritförfattare, som visserligen inte är från Sunne, men dock till hälften värmlänning: Tove Alsterdal. Hon har skrivit fem böcker i den genre som brukar kallas ”spänningslitteratur”, vilket är ett mycket bättre ord än ”deckare”, för de innehåller så mycket mer än kriminalgåtor - någon recensent skrev att när man lägger ifrån sig hennes böcker har man inte bara blivit underhållen, utan lite klokare.
Jag kan rekommendera alla hennes böcker, men för att hon ska platsa i Sunnebloggen väljer jag att särskilt nämna ”Låt mig ta din hand”, som inleds i en fängelsecell i militärjuntans Argentina, och slutar i ett torp i skogen i Lysvik. Låna den, köp den, läs den - och ni som jobbar med årets Kulturvecka, försök hitta på någon anledning att bjuda hit henne!
Och tack för att jag fick vara Sunnebloggare ett tag, och tack till er som läst!
/Sven L-O Johansson
Kommentarer