Journalistminnen från -70 och 80-talet
Vad är intressantare att berätta om än sig själv? Det har ni som läst mina inlägg i Sunnebloggen nog märkt att jag tycker.
När jag var ”sommarpratare” i lokalradion för några år sen började jag med att tala om att jag aldrig funnits till om det inte varit för andra världskriget. För utan det hade det inte startats storskalig träkolstillverkning i Östra Ämtervik, och då hade han som skulle bli min far inte flyttat dit från Sunnemo och träffat min blivande mor. Miljoner människor blev aldrig födda för att deras möjliga föräldrar dog på grund av kriget, själv har jag det att tacka för min existens…
Jag har skrivit om mina år i skolan, som avslutades med studentexamen 1969. Jag hade en sista resttenta i matematik kvar efter att jag ryckt in i lumpen, så den fick jag permis för att åka till Malmö och göra. När det var gjort fick jag åka tillbaka till A9 och där hade det hänt saker under tiden. Sverige ville visa sina militära muskler för omvärlden, och bjudit in en radda militärattachéer från alla möjliga länder för att se på när plan från alla svenska flygflottiljer bombade mål på skjutfältet. i Villingsberg.
Det var en torr och varm sommar, och när uppvisningen var över brann hela skogen. Någon mer permission var inte aktuell, för vårt kompani skulle dit och försöka släcka skogsbranden med granruskor. 60 värnpliktiga hade en telefonhytt i kasernen att dela på, så jag hann inte ens ringa hem, där mina föräldrar satt med tårta och undrade vart jag tagit vägen. Det måste vara ett av tidernas mest udda sätt att fira att man tagit studenten.
Efter lumpen kom jag in på Journalisthögskolan i Göteborg 1971, och första sommarlovet hade jag mitt första riktiga journalistjobb, som semestervikarie på Fryksdalsbygden i Sunne, i huset som är Pizzeria Sunne nu. Tidningens ägare fanns i Kristinehamn, och han ringde och klagade att det var ”för lite polisnyheter” i FB den sommaren - jag undrade om han ville att jag skulle går ut och krossa skyltfönster på nätterna så att det blev något att skriva om.
Men mitt stora projekt det året var ett helsidesreportage om 75-års-minnet av ångfartyget Frejas förlisning utanför Bössviken, som min morfars bror varit åsyna vittne till och hjälpt till att rädda överlevande i land. Och min mors vän från ungdomen Erling Ärlingsson bidrog med en nygjord teckning av Freja. Det kunde ha blivit en jättesnygg sida, om inte någon i Kristinehamn flyttat en del av texten till en annan sida och klämt en bild på en av kandidaterna till Miss Canis istället.
Så småningom, på hösten 1974, fick jag mitt första fasta journalistjobb, som lokalredaktör för Sveriges Radio i Torsby, med även Sunne som en del av området jag skulle bevaka. Jag upplevde att det fanns en konkurrens mellan orterna om att vara Fryksdalens huvudort, min företrädare på radion Patsy Åström kallade Sunne ”Torsby Södra”.
Torsby hade sjukhuset och gymnasieskolan och det kändes som att det fanns en sorts nybyggaranda som saknades i Sunne, där var det som att allting rullade på i en jämn lunk.
På den tiden gick vi lokalredaktörer på alla kommunfullmäktigesammanträden, och skillnaden på stämningen var slående.
I Torsby fanns det vältaliga ledamöter från de flesta partier och det debatterades ibland så stickorna rök - det var där jag för en gångs skull såg ett kommunalråd brista i gråt i talarstolen, när den snälle Hilding Olsson (s) blev anklagad för ohederlighet av den elake syndikalisten Oscar E. Bengtsson.
I Sunne gick det mer till så att kommunalrådet Arne Hult (c) talade om hur det förhöll sig med allting och Åke Carlvik (s) höll med. Det var två jordnära herrar som uppenbart gick bra ihop, och oppositionen utgjordes av några moderater som var ständigt sura för att ingen brydde sig om vad de sa.
Jag har bevarat en ”loggbok” från Torsbystudion och sett vad jag rapporterade om från Sunne i februari 1975. Det var bland annat konkurs för Hotell Nilsson och planer på nytt hotellbygge, Naturvårdsverket klagade på avloppsvattnet från Holmby, 3000 Sunnepensionärer skulle få besök av kommunen för att få sina behov kartlagda, och som vanligt ville några i församlingen bli av med kyrkoherden (Domar Skafte) som försvarade sig i radion.
Efter två år tog mitt radiojobb i Torsby slut, då startades Radio Värmland och jag var en av de som var med om det. Sen fick jag ett ettårigt ”återfall” till Torsbyredaktionen 1983-84, då hade vi nya fina lokaler och var två som jobbade ihop. Vad vi rapporterade om har jag inte lika väl dokumenterat, men jag har lite dagboksanteckningar och ser att vintern -84 var vargdebatten i full gång och en jägare som var positiv till att vargen återkommit till Värmland hittade jag minsann i Sunne, Gösta Sandström. Och så sysslade jag mycket med rallyradio och Sunnebon Sören Nilsson var en flitigt förekommande expert i de sändningarna.
Mitt intryck av dagens läge i de två fryksdalskommunerna är lite annorlunda än på 70-talet. Båda har naturligtvis glesbygdsproblem, men jag tror att de är värre i Torsby, med större befolkningsminskning och en extremt jobbig geografisk struktur, medan Sunne snarare har blivit en lite mer levande kommun under det halvsekel som har gått. Något som jag som journalist däremot tycker är sorgligt är att länsmediernas bevakning ute i bygderna krymper hela tiden.
Hälsningar
Sven L-O Johansson
När jag var ”sommarpratare” i lokalradion för några år sen började jag med att tala om att jag aldrig funnits till om det inte varit för andra världskriget. För utan det hade det inte startats storskalig träkolstillverkning i Östra Ämtervik, och då hade han som skulle bli min far inte flyttat dit från Sunnemo och träffat min blivande mor. Miljoner människor blev aldrig födda för att deras möjliga föräldrar dog på grund av kriget, själv har jag det att tacka för min existens…
 |
| Sven L-O skriver om 75 års-minnet av ångfartygets Frejas förlisning. Den här bilden är tagen långt senare. |
Det var en torr och varm sommar, och när uppvisningen var över brann hela skogen. Någon mer permission var inte aktuell, för vårt kompani skulle dit och försöka släcka skogsbranden med granruskor. 60 värnpliktiga hade en telefonhytt i kasernen att dela på, så jag hann inte ens ringa hem, där mina föräldrar satt med tårta och undrade vart jag tagit vägen. Det måste vara ett av tidernas mest udda sätt att fira att man tagit studenten.
Efter lumpen kom jag in på Journalisthögskolan i Göteborg 1971, och första sommarlovet hade jag mitt första riktiga journalistjobb, som semestervikarie på Fryksdalsbygden i Sunne, i huset som är Pizzeria Sunne nu. Tidningens ägare fanns i Kristinehamn, och han ringde och klagade att det var ”för lite polisnyheter” i FB den sommaren - jag undrade om han ville att jag skulle går ut och krossa skyltfönster på nätterna så att det blev något att skriva om.
Men mitt stora projekt det året var ett helsidesreportage om 75-års-minnet av ångfartyget Frejas förlisning utanför Bössviken, som min morfars bror varit åsyna vittne till och hjälpt till att rädda överlevande i land. Och min mors vän från ungdomen Erling Ärlingsson bidrog med en nygjord teckning av Freja. Det kunde ha blivit en jättesnygg sida, om inte någon i Kristinehamn flyttat en del av texten till en annan sida och klämt en bild på en av kandidaterna till Miss Canis istället.
Så småningom, på hösten 1974, fick jag mitt första fasta journalistjobb, som lokalredaktör för Sveriges Radio i Torsby, med även Sunne som en del av området jag skulle bevaka. Jag upplevde att det fanns en konkurrens mellan orterna om att vara Fryksdalens huvudort, min företrädare på radion Patsy Åström kallade Sunne ”Torsby Södra”.
Torsby hade sjukhuset och gymnasieskolan och det kändes som att det fanns en sorts nybyggaranda som saknades i Sunne, där var det som att allting rullade på i en jämn lunk.
På den tiden gick vi lokalredaktörer på alla kommunfullmäktigesammanträden, och skillnaden på stämningen var slående.
I Torsby fanns det vältaliga ledamöter från de flesta partier och det debatterades ibland så stickorna rök - det var där jag för en gångs skull såg ett kommunalråd brista i gråt i talarstolen, när den snälle Hilding Olsson (s) blev anklagad för ohederlighet av den elake syndikalisten Oscar E. Bengtsson.
I Sunne gick det mer till så att kommunalrådet Arne Hult (c) talade om hur det förhöll sig med allting och Åke Carlvik (s) höll med. Det var två jordnära herrar som uppenbart gick bra ihop, och oppositionen utgjordes av några moderater som var ständigt sura för att ingen brydde sig om vad de sa.
 |
| Hotell Nilsson |
Efter två år tog mitt radiojobb i Torsby slut, då startades Radio Värmland och jag var en av de som var med om det. Sen fick jag ett ettårigt ”återfall” till Torsbyredaktionen 1983-84, då hade vi nya fina lokaler och var två som jobbade ihop. Vad vi rapporterade om har jag inte lika väl dokumenterat, men jag har lite dagboksanteckningar och ser att vintern -84 var vargdebatten i full gång och en jägare som var positiv till att vargen återkommit till Värmland hittade jag minsann i Sunne, Gösta Sandström. Och så sysslade jag mycket med rallyradio och Sunnebon Sören Nilsson var en flitigt förekommande expert i de sändningarna.
Mitt intryck av dagens läge i de två fryksdalskommunerna är lite annorlunda än på 70-talet. Båda har naturligtvis glesbygdsproblem, men jag tror att de är värre i Torsby, med större befolkningsminskning och en extremt jobbig geografisk struktur, medan Sunne snarare har blivit en lite mer levande kommun under det halvsekel som har gått. Något som jag som journalist däremot tycker är sorgligt är att länsmediernas bevakning ute i bygderna krymper hela tiden.
Hälsningar
Sven L-O Johansson
Kommentarer