Ett hjärta som klappar för MIF, Mallbackens IF
Idag kan Sunnebloggen bjuda på ett dagsfärskt sportreferat, eftersom jag igår stod vid Fryxellskas konstgräsplan och såg Mallbackens match i Svenska cupen mot allsvenska Örebro.
Det började så illa som det kunde: efter en minut låg 0-1 i MIF:s mål, och efter 7 minuter kom 0-2. Då tänkte jag att mer än en halvlek står jag inte här och fryser, för i halvtid är det väl minst 0-6.
Men i 14:e minuten fick Irina Bajramovic på ett fint skott från höger som satt högt uppe i Örebromålet, efter ett bra anfall med flera Mallbackenspelare inblandade.
Efter det var det som om hemmatjejerna insåg att de allsvenska motståndarna gick att ta bollen ifrån, dribbla av, springa ikapp. Andra halvan av första halvlek var Mallbackens, och med lite tur och skärpa i avslutningarna kunde de ha utjämnat.
Andra halvleken var ganska jämn, men kanske tröttnade MIF-tjejerna lite, och bortalaget fick in två mål till - slutresultatet 1-4 var dock lite för stort för att motsvara spelfördelningen.
Skillnaden var främst effektiviteten framför mål, och att Örebros målvakt var riktigt bra, medan Emma Johansson kanske inte hade sin allra bästa dag.
Mallbackens lag har många nya spelare mot ifjol, och det ser intressant ut.
Ritah Kivumbi blir en stor tillgång, med stark fysik och bra känsla för att hitta medspelare med passningar.
De andra ”utlänningarna”, Verena Rexhi och Sarah Michael, kom in i andra halvlek och såg också bra ut. Snabba Sarah Michael sprang sig fri på högerkanten gång på gång (jag kommer ihåg när hon spelade just i Örebro och en gång sänkte Mallacken med matchens allra sista spark, då hatade jag henne). Rexhi inledde sin MIF-karriär med ett gult kort och verkade tillhöra den typ av spelare som inte lägger fingrarna emellan i närkamper.
De ”hemvävda” nyförvärven gjorde inte heller bort sig mot allsvenskt motstånd, Malin Ahlberg har ju rutin från tidigare MIF-sejour och Ida Hallstensson är en spännande forward som även här visade att hon är sugen på att göra mål.
Frida Broström håller än och var mer delaktig framåt än jag sett henne på länge, och Sarah Bergman som vanligt en effektiv sopkvast i försvaret. Totalt sett stod Jäntan upp bra och gjorde en insats som lovar gott inför den kommande säsongen.
Nu undrar kanske någon över mitt intresse för Mallbacken.
Tja, de är ju Fryksdalens bästa fotbollslag, ligger väl fortfarande på 11:e plats i damallsvenskans maratontabell, vilket inget herrlag från våra trakter varit i närheten av, och att de ännu efter ett halvsekel kan räknas in bland Sveriges 20-25 bästa lag i sin sport är ju närmast ett mirakel.
Det är ett långfinger i ansiktet på dem (bland andra deras granne Svennis, som väl aldrig satt sin fot på Strandvallen?) som tycker att fotboll på hög nivå måste spelas i större städer.
Dessutom är Jäntan (glöm inte det smeknamnet, säg och skriv aldrig ”Jäntera”!) en viktig del av glesbygdens envisa vägran att lägga sig ner och dö, trots att många höjdare i samhället verkar se det som förutbestämt.
Slutligen spelar det in att jag kände Boo Backlundh, MIF:s ikoniske lagledare som lade grunden till lagets framgångar. Vi hade gått på korrespondensgymnasiet samtidigt, gjort lumpen på A9 samtidigt och delat bil på helgerna med två andra fryksdalingar, och blev till sist arbetskamrater på VF tills Bosse omkom i en idiotisk trafikolycka på hemväg från lokalredaktionen i Sunne.
1975, när MIF mötte det dåtida storlaget Jitex i cupspel, gjorde jag som radioreporter i Torsby det första större radioreportaget om Mallbacken med Bosse, Margaretha Svensson, Lena A. Persson och den andra Lena Persson som sen blev fru Backlundh. Så de grönklädda tjejerna har en stor plats i mitt hjärta, och det är inte många hemmatcher som jag missar.
Av Sunne kommun önskar jag att den kräver tillbaka så mycket av sitt ekonomiska stöd till Svenska rallyt som motsvarar vad MIF förlorade på att de inte som andra år fick tjäna pengar på att jobba med Vargåsen-sträckan, och ger den summan till Mallbackens IF!
Hälsningar Sven L-O Johansson
 |
| Sven L-O Johansson utanför Strandvallens fotbollsplan |
Men i 14:e minuten fick Irina Bajramovic på ett fint skott från höger som satt högt uppe i Örebromålet, efter ett bra anfall med flera Mallbackenspelare inblandade.
Efter det var det som om hemmatjejerna insåg att de allsvenska motståndarna gick att ta bollen ifrån, dribbla av, springa ikapp. Andra halvan av första halvlek var Mallbackens, och med lite tur och skärpa i avslutningarna kunde de ha utjämnat.
Andra halvleken var ganska jämn, men kanske tröttnade MIF-tjejerna lite, och bortalaget fick in två mål till - slutresultatet 1-4 var dock lite för stort för att motsvara spelfördelningen.
Skillnaden var främst effektiviteten framför mål, och att Örebros målvakt var riktigt bra, medan Emma Johansson kanske inte hade sin allra bästa dag.
Mallbackens lag har många nya spelare mot ifjol, och det ser intressant ut.
Ritah Kivumbi blir en stor tillgång, med stark fysik och bra känsla för att hitta medspelare med passningar.
De andra ”utlänningarna”, Verena Rexhi och Sarah Michael, kom in i andra halvlek och såg också bra ut. Snabba Sarah Michael sprang sig fri på högerkanten gång på gång (jag kommer ihåg när hon spelade just i Örebro och en gång sänkte Mallacken med matchens allra sista spark, då hatade jag henne). Rexhi inledde sin MIF-karriär med ett gult kort och verkade tillhöra den typ av spelare som inte lägger fingrarna emellan i närkamper.
De ”hemvävda” nyförvärven gjorde inte heller bort sig mot allsvenskt motstånd, Malin Ahlberg har ju rutin från tidigare MIF-sejour och Ida Hallstensson är en spännande forward som även här visade att hon är sugen på att göra mål.
Frida Broström håller än och var mer delaktig framåt än jag sett henne på länge, och Sarah Bergman som vanligt en effektiv sopkvast i försvaret. Totalt sett stod Jäntan upp bra och gjorde en insats som lovar gott inför den kommande säsongen.
Nu undrar kanske någon över mitt intresse för Mallbacken.
Tja, de är ju Fryksdalens bästa fotbollslag, ligger väl fortfarande på 11:e plats i damallsvenskans maratontabell, vilket inget herrlag från våra trakter varit i närheten av, och att de ännu efter ett halvsekel kan räknas in bland Sveriges 20-25 bästa lag i sin sport är ju närmast ett mirakel.
Det är ett långfinger i ansiktet på dem (bland andra deras granne Svennis, som väl aldrig satt sin fot på Strandvallen?) som tycker att fotboll på hög nivå måste spelas i större städer.
Dessutom är Jäntan (glöm inte det smeknamnet, säg och skriv aldrig ”Jäntera”!) en viktig del av glesbygdens envisa vägran att lägga sig ner och dö, trots att många höjdare i samhället verkar se det som förutbestämt.
Slutligen spelar det in att jag kände Boo Backlundh, MIF:s ikoniske lagledare som lade grunden till lagets framgångar. Vi hade gått på korrespondensgymnasiet samtidigt, gjort lumpen på A9 samtidigt och delat bil på helgerna med två andra fryksdalingar, och blev till sist arbetskamrater på VF tills Bosse omkom i en idiotisk trafikolycka på hemväg från lokalredaktionen i Sunne.
1975, när MIF mötte det dåtida storlaget Jitex i cupspel, gjorde jag som radioreporter i Torsby det första större radioreportaget om Mallbacken med Bosse, Margaretha Svensson, Lena A. Persson och den andra Lena Persson som sen blev fru Backlundh. Så de grönklädda tjejerna har en stor plats i mitt hjärta, och det är inte många hemmatcher som jag missar.
Av Sunne kommun önskar jag att den kräver tillbaka så mycket av sitt ekonomiska stöd till Svenska rallyt som motsvarar vad MIF förlorade på att de inte som andra år fick tjäna pengar på att jobba med Vargåsen-sträckan, och ger den summan till Mallbackens IF!
Hälsningar Sven L-O Johansson
Kommentarer