Sunnebesök på 50-talet
Jag vet inte när jag var i Sunne första gången, eftersom vi inte hade bil var det inte ofta någon i familjen åkte dit, fast å andra sidan gick det ju bussar betydligt fler gånger om dagen än nu, till och med på helgerna.
Den vanligaste anledningen till att jag kom till Sunne som barn var att jag fick följa med när någon av mina tre mammor skulle besöka någon doktor.
(Det där måste jag kanske förklara. Jag var enda barnet till Gustav och Elsa, och i samma hus bodde Elsas två ogifta och barnlösa systrar Hilda och Ruth. Därav följde det stående skämtet att jag inte blev uppfostrad utan uppmostrad.)
När de ändå var i ”stan” (fast det sa man nog aldrig) passade de förstås på att gå i affärer.
Textil och Systrarna Larsson är ett par namn som jag minns, och en affär där det såldes charkvaror som jag vill minnas hette Kjellins, och där ägaren brukade fjäska in sig hos jourhavande mamma genom att ge barnet en prinskorv - lycka! Och innan det var dags att åka hem var det också självklart med finfika på Nya Konditoriet, ofta med både en leverpastejsmörgås på tekaka och en speciell sorts muffins som jag kan känna smaken av än idag.
Andra, mer speciella, besök i Sunne som jag har någorlunda säkra minnen av är till exempel kung Gustav VI:s eriksgata, som bör ha inträffat 1953, när jag var 5 år, och som jag väl strängt taget bara kommer ihåg för att det var mer folk på ett ställe än jag någonsin sett tidigare, och för att vi även hälsade på hos några bekanta som hade ett par ofantligt feta söner.
Barnens dag på Kolsnäs tog morsan med mig på en gång, där jag för första gången fick uppleva att köra radiobil och hörde på den klämmige sjömansvisesångaren Lasse Dahlkvist, vad nu han hade på ett arrangemang riktat till barn att göra.
Och så åkte vi förstås till marten några gånger, och just för att det inte blev så många gånger var det ju lite extra häftigt när det hände. Ett bestående minne från ett av de tillfällena är när jag och en jämnårig hade köpt oss ärtrör, och kompisen blåste ärtor mot några ballonger som en svartmuskig man stod och sålde. Han blev fullt förståeligt arg och hotade oss med stryk, men då la sig en minst lika hotfull ung man i det hela och och sa ”Ger du dig på ungarna, din jävla gipskatt?”, och då tappade ballongförsäljaren lusten att tukta oss handgripligen. Så dramatiskt kunde det vara på Sunne-marten…
En annan stor upplevelse inträffade när vi hade Stockholmsfrämmande som ville bjuda oss på restaurang i Sunne. Vi hamnade på den som väl hette Löven och låg där Audio-Video finns nu, och där man hade god utsikt över samhällets centrum; och där fick jag för första gången i mitt liv se en svart man komma promenerande utanför. Jag svär på att alla gästerna lämnade sina bord och tryckte näsorna mot fönstret för att få se denna sensation, någon gång i mitten av 1950-talet.
Tja, så blev jag 13 år och började på Sunne Samreal och sen fortsatte jag på korrespondensgymnasiet och blev kvar i Sunnes skolor i sammanlagt åtta år, vilket jag misstänker är något slags rekord, men jag märker att dagens text har blivit lång nog, så jag får återkomma till mina skolminnen om ett par dagar.
Sven L-O
 |
| Bild på torget i Sunne från -60-talet |
(Det där måste jag kanske förklara. Jag var enda barnet till Gustav och Elsa, och i samma hus bodde Elsas två ogifta och barnlösa systrar Hilda och Ruth. Därav följde det stående skämtet att jag inte blev uppfostrad utan uppmostrad.)
När de ändå var i ”stan” (fast det sa man nog aldrig) passade de förstås på att gå i affärer.
Textil och Systrarna Larsson är ett par namn som jag minns, och en affär där det såldes charkvaror som jag vill minnas hette Kjellins, och där ägaren brukade fjäska in sig hos jourhavande mamma genom att ge barnet en prinskorv - lycka! Och innan det var dags att åka hem var det också självklart med finfika på Nya Konditoriet, ofta med både en leverpastejsmörgås på tekaka och en speciell sorts muffins som jag kan känna smaken av än idag.
 |
| Nya konditoriet |
Barnens dag på Kolsnäs tog morsan med mig på en gång, där jag för första gången fick uppleva att köra radiobil och hörde på den klämmige sjömansvisesångaren Lasse Dahlkvist, vad nu han hade på ett arrangemang riktat till barn att göra.
Och så åkte vi förstås till marten några gånger, och just för att det inte blev så många gånger var det ju lite extra häftigt när det hände. Ett bestående minne från ett av de tillfällena är när jag och en jämnårig hade köpt oss ärtrör, och kompisen blåste ärtor mot några ballonger som en svartmuskig man stod och sålde. Han blev fullt förståeligt arg och hotade oss med stryk, men då la sig en minst lika hotfull ung man i det hela och och sa ”Ger du dig på ungarna, din jävla gipskatt?”, och då tappade ballongförsäljaren lusten att tukta oss handgripligen. Så dramatiskt kunde det vara på Sunne-marten…
En annan stor upplevelse inträffade när vi hade Stockholmsfrämmande som ville bjuda oss på restaurang i Sunne. Vi hamnade på den som väl hette Löven och låg där Audio-Video finns nu, och där man hade god utsikt över samhällets centrum; och där fick jag för första gången i mitt liv se en svart man komma promenerande utanför. Jag svär på att alla gästerna lämnade sina bord och tryckte näsorna mot fönstret för att få se denna sensation, någon gång i mitten av 1950-talet.
Tja, så blev jag 13 år och började på Sunne Samreal och sen fortsatte jag på korrespondensgymnasiet och blev kvar i Sunnes skolor i sammanlagt åtta år, vilket jag misstänker är något slags rekord, men jag märker att dagens text har blivit lång nog, så jag får återkomma till mina skolminnen om ett par dagar.
Sven L-O
Kommentarer