Jag och den ålder jag bor i

Har passerat de femtio. Mina begär är mildare. Ibland får jag ruska om förälskelsen eller raseriet som degat ihop med rumpan medan åren gick. Min kropp vänder inte längre sitt ansikte mot solen. Den söker sig nedåt, tålmodigt och bestämt. Jag har blivit en sådan där nostalgisk tant som inte förstår varåt världen är på väg. Som skakar på huvudet åt mycket nytt. Jag har skaffat mig åderbråck på benen och morrhår på hakan. Mitt ansikte håller på att renoveras om av rynkor. Ja, jag vet. Jag borde sluta med sådana dumheter. Vallningarna skvalpar in på kvällskvisten och får mig att kasta av mig täcket. Ibland stoppar jag in en mangobit i munnen, föreställer mig vågskvalp och låtsas att jag är ung igen. Att jag är i Brasilien till brädden fylld av passion och vilja.

 Ni skulle bara höra de fiskehistorier som dras när kvinnor jämför gäddhäng

Men här står jag nu, i ett bortglömt hörn av världen, i en kropp som inte vill eller orkar allt hela tiden. I min första riktiga begränsning. Jag förstår en massa saker som jag inte förstår att jag förstår. Annat förstår jag inte alls hur mycket jag än anstränger mig. Jag är inte så begåvad som jag en gång verkade vara. Min bestämmelse är mer eller mindre klar. Ingen berättade för mig att livet mest skulle bli en massa sorterande och prioriterande. Att plocka och plocka, dagarna i ända, från norr till söder. Som en enda lång förberedelse för något annat. Livet har spätts ut till en urvattnad, men ändå vacker akvarell av drömmar som aldrig blev av. Jag kommer inte längre att rädda alla orangutanger på Borneo. Eller ordna utbildning för varenda fattigt flickebarn på Afrikas horn. Jag kommer inte ens att bli ledande forskare på världsfred. 

 Jag är inte tjock. Jag bär bara hela världen på mina höfter som de flesta kvinnor gör

Orkar inte längre tävla eller mäta mig, klarar inte ens springa i uppförsbackar. Jag är lika upplyst som E18 utanför Grums där varannan lampa lyser. Känner mig trög och komplicerad. Som en gammal bil man inte riktigt får start på. Det är svårt att finna krafter till att stå upp och kämpa för skogen, men jag kan ju alltid lägga mig ned och fortsätta drömma för den. Nog vill jag ännu förändra världen härifrån mitt lilla skogsbryn. För mina drömmar har inte frusit fast någonstans. De kan och vill allt som vilken nittonåring som helst.

Med tiden mjuknar rumpan, sade den gamla skatan

Underbara valkar och veck formar min nya kropp. Vissa dagar ser hela jag ut som ett enda stort leende

/Maria Vildhjärta Westerberg