En kär lek mellan människa och skog

Jag går ut i en närliggande skog. Den samma gamla, vanliga skogen som jag aldrig varit med om förut. Skönheten är redan där, som vanligt. Intill stenbumlingarna, mellan rönnarna, djupt inne i ljungen. En känsla av egentlighet. Av enkelhet. Allt är som det ska. Och allt är bra. Jag tror aldrig att det kommer att vara så, men det är alltid så. Jag samlar mig närmare mig själv i grönheten. Med pinnar och ord. Jag väljer den magiska ömhet som finns i varje oanvänd pinne. Så förlåts jag för mina dumheter.

Och eftersom jag inte främst har biologens blick på skog så blandar jag ofta ihop arter. Jag blandar ihop grönheten, med skönheten, jag blandar ihop skogen med mig själv, men det gör inget för ingen av oss verkar ta illa upp för det.

Att tillhöra en stam ger en känsla av innanförskap. 

/Maria Vildhjärta Westerberg