Gamla visor på Sundsbergs Gård
I Sagan kallar Selma Lagerlöf Sundsberg för Björne och det är här som den mäktige brukspatronen Melchior Sinclaire bor tillsammans med sin kuschade hustru Gustava och undersköna dotter Marianne. Dottern är faderns ögonsten och det berättas om hur föräldrarna ”levde lyckliga i glansen av Mariannes strålande tillvaro”. Allt förändras dock när hon på en bal förälskar sig i Gösta Berling. Melchior stänger hemmets portar för henne. Förtvivlad lägger hon sig i en snödriva för att dö i den kalla vinternatten. Hon räddas turligt nog av kavaljererna, som för henne till Ekeby.
Genom en rad omständigheter förs Marianne så småningom hem igen av fadern. Förhållandet med Gösta är då slut och hon har berövats sin skönhet efter att ha drabbats av smittkoppor.
Gamla visor är en epilog där man får veta hur det gick för familjen Sinclaire på Björne. Jag spelade baron Adrian, som friar till Marianne. Hur det gick med denna kärlekshistoria talar jag inte om här… men en hel del dramatik blir det… så även runt Melchior, vars liv radikalt förändras…
I våras samlades skådespelartruppen hemma hos Birgitta för en presentation av manuset. Vi läste repliker, diskuterade karaktärerna och resonerade oss fram om scenlösningar. Det är alltid mycket att tänka på – skådespelarnas placering på scenen, rekvisitan och vem som tar in den på scenen, var och hur skaffar man tidsenliga kläder m.m. Att föreställningen så att säga spelades där allt en gång hände var förstås ett stort plus och gav en speciell känsla.
Sedan har vi förstås repeterat under sommaren. När det kommer till reptider så gäller det att planera en del för att kunna samla alla då Livets andra åtaganden pockar på. I vanlig ordning blir det allt tätare mellan repetitionerna allteftersom premiären närmar sig. Den här veckan har det varit repetitioner nästan varje kväll.
Det ligger med andra ord mycket jobb, ofta under en lång tid, bakom en teaterföreställning. Scenerna ska nötas, olika infallsvinklar och idéer ska testas, ibland behållas och ibland förkastas. Kreativitet är ett nyckelord i sammanhanget. Detta i kombination med en härlig gemenskap i gänget gör det oerhört roligt att arbeta med amatörteater.
Utomhusteater har sin charm men det är så lagom charmigt när regnet vräker ner och förvandlar scenen till ett gyttjebad. Jag talar av erfarenhet. Ska man dessutom ha närkontakt med marken är lyckan nådd… Den här dagen hade vi dock stor tur med vädret. Det började med lite regnstänk på förmiddagen men klockan två, då föreställningen började, var molnen skingrade och solen tittade fram. Perfekt! Publiken strömmade till och allt gick enligt planerna.
Till er som nu vill veta hur det till slut gick för familjen Sinclaire och friaren Adrian säger jag: läs kapitlet i Sagan och gör gärna ett besök i konsthallen på Sundsbergs Gård, där Hilding Linnqvists illustrationer till Sagan finns att se.
Avslutningsvis följer här de laddade slutraderna i Gamla visor, i vilka Marianne funderar över hur hon ska leva sitt liv:
Hon började förstå sig själv och tänkte på de gamla visornas ord om turturduvan, denna längtans fågel. Aldrig dricker hon klart vatten, utan först grumlar hon det med sin fot, så att det bättre måtte passa hennes sorgsna sinne. Så skulle inte heller hon gå fram till livets källa och dricka klar, oblandad lycka. Grumlat av vemod, behagade henne livet bäst.
Visst är det vackert?
Kommentarer