Min första skoldag – framför och bakom katedern

I måndags började skolan. Det var min första skoldag bakom katedern på så sätt att jag då hälsade elever välkomna till en ny termin. Jag har så att säga aldrig varit med från början förut. Förväntan, spänning och pirrighet följde mig då jag styrde stegen mot klassrummet och träffade den första klassen. Jag ska totalt undervisa i sex klasser och i skrivande stund har jag presenterat mig för hälften av dem. Några elever känner jag igen från tidigare vikariat, många är helt nya bekantskaper.

Det blir en hel del namn att lära sig. Ett knep jag använt mig av är namnkedjan, som börjar med att en person säger sitt namn. Den som sitter bredvid upprepar namnet och säger sedan sitt eget. Nästa person upprepar dessa båda namn och säger sedan sitt eget och så vidare. Jag ser alltid till att vara sist och ska därför upprepa allas namn. Det har lyckats rätt så bra. Varje elev har fått skriva ett brev till mig där de dels fått presentera sig själva, dels skriva om svenskämnet, vad de vill göra m.m. På så sätt kan man lära känna dem lite grann redan på ett tidigt stadium. Det är också intressant att läsa deras åsikter om svenskämnet.

I dessa skolstartstider kom jag att tänka på min första skoldag, då jag började ettan på Lerans skola. Det var den 19 augusti 1991. Hur jag än anstränger mig kommer jag inte ihåg upplevelsen av denna viktiga dag. Nu gör det i och för sig inte så mycket eftersom delar av den där första stunden i klassrummet finns på film. Pappa hade nämligen med sig filmkameran och det är jag mycket tacksam för – underbart att en av livets milstolpar finns dokumenterad på detta sätt. På filmen kan jag se mina fröknar, Lisbeth och Anita, klasskamraterna och föräldrarna. Jag kan se hur vi jobbar med våra första uppgifter och får vår första läsebok. Fröken Lisbeth avslutade dagen med ”Slut för idag” och då svarade vi ”Tack för idag” och så ”Adjö”, ”Adjö”. Så var den skoldagen över och många fler skulle det ju bli!

I september 2006 fick jag ett endagsvikariat på Lerans skola – i klassrummet där jag började ettan! Det kändes verkligen speciellt! Omedelbart infann sig en viss känsla, som brukar dyka upp då man återvänder till platser som betytt mycket för en. Minnesbilder kom tillbaka… ja, det var en omtumlande dag. Aldrig kunde jag väl ha trott att jag en gång skulle återkomma till skolan som lärare.

Varför valde jag att bli lärare? Den frågan ställer sig Torleif Styffe i sin dikt Om mig själv:

Varför valde jag läraryrket –
varför blev jag den sysslan trogen?
Jo, jag var för blyg för teatern
och för klen för att jobba i skogen.

I mitt fall så har jag inte varit för blyg för teatern men vad det gäller jobbet i skogen kan jag känna igen mig… Håkan Nesser – succéförfattare med ett förflutet som lärare – låter kommissarie Van Veeteren erinra sig ”att det inte fanns två yrken som liknade varandra mer än lärarens och skådespelarens” i deckaren Det grovmaskiga nätet. Poeten och författaren – båda lärare – nämner teaterns värld i reflexioner om lärarbanan. Är det en slump? Jag vet inte. Men det är intressant att fundera över eftersom jag står med en fot i vartdera lägret, men jag vill understryka att jag är en teateramatör och inget annat.

Till viss del kan jag tycka att jag har användning för mitt teaterintresse i läraryrket. En allt större scenvana har gjort det enklare för mig att stå inför folk och prata. Häri ligger förstås också en väsentlig skillnad: på scenen gör jag en roll, i klassrummet är jag mig själv – om jag försökte vara någon annan där skulle det bara bli konstigt. Rösten och kroppsspråket är dock något som verkligen förenar skådespelarens och lärarens vardag – det försöker jag tänka på och använda mig av.

Annars brukar jag svara när någon frågar hur det är att vara lärare och om det blev som jag tänkt mig att det är roligare än jag trodde och svårare än jag trodde. Mycket arbete och många funderingar blir det – kanske i ännu högre grad så här i början av yrkeslivet.