Sunne – en riktig teaterkommun
Sunne är en teatertät kommun. Här finns rika möjligheter att både se och spela teater. Platserna är av vitt skilda slag, alltifrån BerättarLadan, till den anrika Teaterbiografen till hembygdsgårdar. Där uppförs farser och bygdespel, sketcher och klassisk teater. Det finns alltså mycket att välja på efter tycke och smak.
Jag har sysslat med amatörteater i Sunne i snart tio år. Innan dess spelade jag med i skolpjäser och var med i Kulturskolans dramagrupp. Scendebuten kan dateras till december 1992, då jag agerade doktor i en pjäs som sattes upp när jag gick i tvåan på Lerans skola. Jag kan inte direkt påstå att jag är kommen av en teaterfamilj. Mina föräldrar har inte ägnat sig åt teater. Mamma har dock stått på scenen en gång men mer blev det inte. Ska jag försöka spåra teaterintresset i släkten så har jag en farbror som ägnar sig åt revy, sketcher och liknande sedan lång tid tillbaka. De senaste åren har han även varit med i Älvdalssagan, vilken spelas på Kärnåsen. Jag har sett många uppsättningar i Råda Revyns regi alltsedan jag var liten och det kan ju tänkas att en längtan till scenen väcktes hos brorsonen när han såg hur roligt man hade det där. Några direkta skådespelardrömmar har jag aldrig haft. Teatern är ett stort intresse, kort och gott.
Våren 2001 gjorde jag entré i Emterviksamatörerna, teaterföreningen som framfört föreställningar – baserade på Selma Lagerlöfs verk – på hembygdsgården i Östra Ämtervik sedan 1969. Det hela gick till så att min lärare i svenska frågade om det fanns någon i klassen som var intresserad av att spela teater under sommaren. Han skulle vara med i en föreställning som skulle spelas på Ås Brunn och det behövdes fler aktörer. Jag nappade på förslaget. Vi åkte dit på ett möte och tilldelades roller: vi blev båda Ekebykavaljerer. Under sommaren repeterades det för fullt och i augusti framfördes föreställningen – något som gav mersmak.
Hösten samma år blev jag ledamot i styrelsen och en av medlemmarna i den nystartade manusgruppen, vilken hade uppdraget att skriva ett manus till nästa års föreställning. Alltsedan dess har denna grupp inför varje sommar skrivit manus baserade på Selma Lagerlöfs verk. Det har även skrivits och spelats två vinterföreställningar. Arbetet i manusgruppen har varit lärorikt. Det kräver en hel del jobb att göra om ett litterärt verk till en teaterföreställning. Under årens lopp har jag fått gestalta en rad olika karaktärer i ”teatergropa”, alltifrån mordisk rövare till norsk kung.
Eftersom det är Frödingår 2010 beslöt vi att bryta med den långa Lagerlöf-traditionen och istället fokusera på den store värmlandsskalden. Föreställningen fick titeln Fröding på Sloreborg och jag hade äran att spela titelrollen. Sloreborg var namnet på den gård som Frödings syster Mathilda köpte i Brunskogs socken. Brodern bodde långa perioder hos sin syster.
Frykenteatern och jag är lika gamla. Det började med en dramagrupp 1984 och blev med tiden en mycket aktiv teaterförening som har många föreställningar på sin repertoar. Jag kom i kontakt med Frykenteatern via en helgkurs i drama, som föreningen arrangerade. Jacob Hultcrantz Hansson var ledare för det hela. Det ena gav det andra och jag fick en roll i en föreställning. Sedan har det rullat på. Nu i våras spelades farsen Vilken middag i Bjälveruds bygdegård. Vi framförde den även för en grupp lärare i juni och i september spelas farsen på biblioteket i Sunne.
För ungefär ett år sedan läste jag i Fryksdals-Bygden att Sunne-revyn var på gång med ännu en nyårsrevy på Teaterbiografen. Jag längtade efter att få prova på något nytt i teaterväg – tänk om det behövdes mer folk i ensemblen! En kväll samlade jag mod och ringde till Terje Thoresen, revyregissören. Allteftersom signalerna gick fram började tvivlet slå rot – vad höll jag på att ge mig in i egentligen? Vore det inte bättre att…
- Terje Thoresen, svarade det.
- Hej, jag heter Daniel Skogman och har läst om Sunne-revyn i tidningen…
Jag framförde mitt ärende. Förmodligen pratade jag alldeles för fort och gjorde väl därmed ett pinsamt intryck av att vara nervös. Det hela slutade med att jag blev kallad till en intervju på Teaterbiografen. Där träffade jag Terje och producenten, Reine Flodin, och berättade om vad jag sysslat med tidigare inom teatern. Kunde jag sjunga? Hjälp, tänkte jag. När sjöng jag senast? Det måste ha varit som sockerbagare i luciatåget på lågstadiet. Jaaa, svarade jag smått tveksamt. Var jag rolig? Frågan var naturligtvis inte allvarligt ställd. Men mån om att göra ett gott intryck genom att svara ordentligt på frågorna blev jag först alldeles handfallen. Stämningen lättades dock upp, vi skrattade, och jag slappnade av – de ville ju bara lära känna mig!
Så småningom stod det klart att jag fått en plats i ensemblen. De första repetitionerna var jobbiga för min del. Det var så mycket nytt att tänka på och lära sig. Ta bara det här med att få kontroll på kroppen. I dansnumren levde mina armar och ben sina egna liv, eller rättare sagt: de levde inte alls. Benen stampade sig tungt fram och armarna hängde. Den forne premiärdansören Terje hade tålamod med denna min svaghet. Efter tips och råd och övningar framför spegeln därhemma fick jag till slut åtminstone någon ordning och fart på kroppen.
Hösten fortskred, nummer lades till nummer och revyn växte fram. I december var det hårdträning. Jag fick bl.a. två små sångnummer på min lott och även ett dansnummer där jag skulle gestalta regissören himself! Det var således inte tunnsått med utmaningar för min del.
Så kom nyårsafton och premiären. Det var naturligtvis nervöst när ridån drogs upp och öppningsnumret började. Mycket snart gick nervositeten över i en stark känsla av eufori – så underbart roligt det var att tillsammans med det härliga revygänget möta den lika härliga publiken kväll efter kväll! Två extraföreställningar blev der också. I den allra sista föreställningen bjöds det på en del överraskningar. Den riktige Peter Karlsson, kommunchefen, dök plötsligt upp i numret På kommunkontoret och musikerna busade med oss på scenen. Plötsligt fick vi sjunga väldigt fort för att hinna med i den ständigt stigande takten.
Tiden med revyn var som sagt underbar och jag är mycket glad och tacksam över att jag fick vara med. Som kronan på verket åkte revygänget iväg på en resa till Stockholm i mars. Precis som Terje skrivit i sin blogg var resan väldigt trevlig. Vi bjöds på en rad härliga upplevelser.
Sunne är fantastiskt, löd titeln på ett nummer i Sunne-revyn för ca tio år sedan. Jag väljer att avsluta mitt bloggande med de orden: Sunne är fantastiskt!
Jag har sysslat med amatörteater i Sunne i snart tio år. Innan dess spelade jag med i skolpjäser och var med i Kulturskolans dramagrupp. Scendebuten kan dateras till december 1992, då jag agerade doktor i en pjäs som sattes upp när jag gick i tvåan på Lerans skola. Jag kan inte direkt påstå att jag är kommen av en teaterfamilj. Mina föräldrar har inte ägnat sig åt teater. Mamma har dock stått på scenen en gång men mer blev det inte. Ska jag försöka spåra teaterintresset i släkten så har jag en farbror som ägnar sig åt revy, sketcher och liknande sedan lång tid tillbaka. De senaste åren har han även varit med i Älvdalssagan, vilken spelas på Kärnåsen. Jag har sett många uppsättningar i Råda Revyns regi alltsedan jag var liten och det kan ju tänkas att en längtan till scenen väcktes hos brorsonen när han såg hur roligt man hade det där. Några direkta skådespelardrömmar har jag aldrig haft. Teatern är ett stort intresse, kort och gott.
Våren 2001 gjorde jag entré i Emterviksamatörerna, teaterföreningen som framfört föreställningar – baserade på Selma Lagerlöfs verk – på hembygdsgården i Östra Ämtervik sedan 1969. Det hela gick till så att min lärare i svenska frågade om det fanns någon i klassen som var intresserad av att spela teater under sommaren. Han skulle vara med i en föreställning som skulle spelas på Ås Brunn och det behövdes fler aktörer. Jag nappade på förslaget. Vi åkte dit på ett möte och tilldelades roller: vi blev båda Ekebykavaljerer. Under sommaren repeterades det för fullt och i augusti framfördes föreställningen – något som gav mersmak.
Hösten samma år blev jag ledamot i styrelsen och en av medlemmarna i den nystartade manusgruppen, vilken hade uppdraget att skriva ett manus till nästa års föreställning. Alltsedan dess har denna grupp inför varje sommar skrivit manus baserade på Selma Lagerlöfs verk. Det har även skrivits och spelats två vinterföreställningar. Arbetet i manusgruppen har varit lärorikt. Det kräver en hel del jobb att göra om ett litterärt verk till en teaterföreställning. Under årens lopp har jag fått gestalta en rad olika karaktärer i ”teatergropa”, alltifrån mordisk rövare till norsk kung.
Eftersom det är Frödingår 2010 beslöt vi att bryta med den långa Lagerlöf-traditionen och istället fokusera på den store värmlandsskalden. Föreställningen fick titeln Fröding på Sloreborg och jag hade äran att spela titelrollen. Sloreborg var namnet på den gård som Frödings syster Mathilda köpte i Brunskogs socken. Brodern bodde långa perioder hos sin syster.
Frykenteatern och jag är lika gamla. Det började med en dramagrupp 1984 och blev med tiden en mycket aktiv teaterförening som har många föreställningar på sin repertoar. Jag kom i kontakt med Frykenteatern via en helgkurs i drama, som föreningen arrangerade. Jacob Hultcrantz Hansson var ledare för det hela. Det ena gav det andra och jag fick en roll i en föreställning. Sedan har det rullat på. Nu i våras spelades farsen Vilken middag i Bjälveruds bygdegård. Vi framförde den även för en grupp lärare i juni och i september spelas farsen på biblioteket i Sunne.
För ungefär ett år sedan läste jag i Fryksdals-Bygden att Sunne-revyn var på gång med ännu en nyårsrevy på Teaterbiografen. Jag längtade efter att få prova på något nytt i teaterväg – tänk om det behövdes mer folk i ensemblen! En kväll samlade jag mod och ringde till Terje Thoresen, revyregissören. Allteftersom signalerna gick fram började tvivlet slå rot – vad höll jag på att ge mig in i egentligen? Vore det inte bättre att…
- Terje Thoresen, svarade det.
- Hej, jag heter Daniel Skogman och har läst om Sunne-revyn i tidningen…
Jag framförde mitt ärende. Förmodligen pratade jag alldeles för fort och gjorde väl därmed ett pinsamt intryck av att vara nervös. Det hela slutade med att jag blev kallad till en intervju på Teaterbiografen. Där träffade jag Terje och producenten, Reine Flodin, och berättade om vad jag sysslat med tidigare inom teatern. Kunde jag sjunga? Hjälp, tänkte jag. När sjöng jag senast? Det måste ha varit som sockerbagare i luciatåget på lågstadiet. Jaaa, svarade jag smått tveksamt. Var jag rolig? Frågan var naturligtvis inte allvarligt ställd. Men mån om att göra ett gott intryck genom att svara ordentligt på frågorna blev jag först alldeles handfallen. Stämningen lättades dock upp, vi skrattade, och jag slappnade av – de ville ju bara lära känna mig!
Så småningom stod det klart att jag fått en plats i ensemblen. De första repetitionerna var jobbiga för min del. Det var så mycket nytt att tänka på och lära sig. Ta bara det här med att få kontroll på kroppen. I dansnumren levde mina armar och ben sina egna liv, eller rättare sagt: de levde inte alls. Benen stampade sig tungt fram och armarna hängde. Den forne premiärdansören Terje hade tålamod med denna min svaghet. Efter tips och råd och övningar framför spegeln därhemma fick jag till slut åtminstone någon ordning och fart på kroppen.
Hösten fortskred, nummer lades till nummer och revyn växte fram. I december var det hårdträning. Jag fick bl.a. två små sångnummer på min lott och även ett dansnummer där jag skulle gestalta regissören himself! Det var således inte tunnsått med utmaningar för min del.
Så kom nyårsafton och premiären. Det var naturligtvis nervöst när ridån drogs upp och öppningsnumret började. Mycket snart gick nervositeten över i en stark känsla av eufori – så underbart roligt det var att tillsammans med det härliga revygänget möta den lika härliga publiken kväll efter kväll! Två extraföreställningar blev der också. I den allra sista föreställningen bjöds det på en del överraskningar. Den riktige Peter Karlsson, kommunchefen, dök plötsligt upp i numret På kommunkontoret och musikerna busade med oss på scenen. Plötsligt fick vi sjunga väldigt fort för att hinna med i den ständigt stigande takten.
Tiden med revyn var som sagt underbar och jag är mycket glad och tacksam över att jag fick vara med. Som kronan på verket åkte revygänget iväg på en resa till Stockholm i mars. Precis som Terje skrivit i sin blogg var resan väldigt trevlig. Vi bjöds på en rad härliga upplevelser.
Sunne är fantastiskt, löd titeln på ett nummer i Sunne-revyn för ca tio år sedan. Jag väljer att avsluta mitt bloggande med de orden: Sunne är fantastiskt!
Kommentarer