Jag älskar att fiska

Jag skulle kunna skrivit gillar att fiska, eller tycker om att fiska men då hade jag ljugit.

Nu när jag ska blogga om ämnet så har jag börjat fundera på varför jag fiskar och varför jag älskar det. Jag tror att det är flera saker som spelar in. 

Allt ifrån att det är avkopplande till någon sorts kamp mellan mig och fisken. Många långa timmar när det inte händer något, sen händer allt på en gång. Spöt böjer sig, rullen tjuter, adrenalinet flödar och plötsligt så känns dom där sex, sju händelselösa timmarna rätt okej. 

En sak är i alla fall säker, min syn på fiske har ändrats ganska radikalt genom åren. Men vi tar det från början.

Mitt första minne av fiske är att jag står vid något strömmande vatten och metar med ett klassiskt rödvitt flöte. Pappa fick sätta på masken och att jag skulle kroka av någon av aborrarna själv var aldrig aktuellt. Pappa fick nog inte fiska så mycket själv dom där gångerna, mest sätta på mask, trassla upp linor och kroka av aborrar. 

Det fortsatte med det första egna kastspöt, första egna båten, en lite större båt och några fler spön, ännu större båt och ännu fler spön. Jag får ofta frågan om jag fiskar mycket, svaret blir väl i stil med ”hur långt är ett snöre?” 

Fru Montgomery tycker jag fiskar mycket, själv tycker jag att jag fiskar lite mindre än lagom.

I början var det verkligen inte viktigt att få fisk. Det var bara spännande att stå där vid stranden och tänka att jag faktiskt hade chansen att få fisk. 

Man blev äldre, skaffade båt och och det började det bli viktigt att få fisk. Någonstans där övergick det lustfyllda fisket i att man börjar mäta sin ”prestation” gentemot andra fiskare. Det gällde att få mycket och stor fisk. 

Nu mer är jag tillbaka på ”ruta ett” och tycker inte det är särskilt viktigt att få fisk (även om jag en del dagar kan får rätt kraftfulla återfall). Det räcker helt enkelt med att komma ut på sjön ett par timmar, koppla av och njuta.
Nu har jag ärvt pappas roll. Tar ibland med Vera ut på kortare turer, trasslar ut linor och fiskar inte så mycket själv. Hon verkar tycka att det är ganska kul, så länge det finns saft o bullar i alla fall...

/ Gabriel Montgomery

Det blir inte mycket bättre än så här

Fika är viktigast än så länge