Vi är inte skapta för att sitta på "rava"
Helgen har tillbringats i Dalarna, närmare bestämt mellan Sälen och Mora. Vi var ett riktigt ”gött” gäng som skulle springa dom nio milen från Sälen ner till Mora.
Vasastafetten heter det och det innebär att tio lagdeltagare ska dela på sträckan. Jag gillar att göra sådana här saker i lag. Det blir en skön energi i en grupp när man vet att man ska genomföra något som kommer bli jobbigt men alla är helt inne på att man lyckas.
Det bästa med det här laget är att ingen sätter press på någon annan. Alla sätter sina egna mål och sen peppar man varandra för att nå dom. För egen del har det varit sparsamt med träning under sommaren. Det är likadant varje år, det finns för mycket annat roligt som prioriteras och det fina med träning är att det drabbar bara min egen fysik, ingen annan behöver lida.
Att träna ger mig, som fisket, sinnesro. Jag behöver inte springa så jag spyr för att få den känslan, det kan räcka med en promenad i raskt tempo. Nu blir det sällan promenader utan löpning, cykling eller längdskidåkning.
Det spelar ingen roll vad man ägnar sig åt bara man rör lite på sig. Jag tror att om alla rörde på sig, låt oss säga tre gånger veckan, så skulle behovet av antidepressiva läkemedel i Sverige sjunka ordentligt. Detta är nu en högst personlig tanke och inget jag har några som helst siffror på så gå nu inte i taket om du inte tänker likadant.
Vardagsmotion är verkligen inget man ska underskatta. Jag tog körkort ganska sent i livet och första året gick jag upp TIO kilo, det är rätt mycket för mig som är tämligen tunn. Att jag slutade gå och cykla skulle göra en sådan stor skillnad trodde jag verkligen inte. Tänk på det nästa gång du står inför valet hiss/trappor och bil/cykel.
En annan sak jag är facinerad av är hur min hjärna fungerar när jag blir trött. Jag har genomfört några (för mig) långa lopp. Fast jag vet att det kommer bli jobbigt och att bryta inte är något alternativ så kommer samma tankar varje gång.
Det kan låta ungefär såhär i mitt huvud:
Negativa tankar: -Öhh, hallå! Vad håller du på med. 42 km löpning är inte sunt för dig. Lägg dig ner och dö.
Positiva tankar: - Sätt ena foten framför den andra och andas, svårare är det inte.
Negativa tankar :- Varför gör jag det här??? Det är inte ens roligt. Vem ska jag imponera på och vem bryr sig om att du gör det här.
Positvia tankar: Häng i nu, varje steg är ett steg närmare målet.
Sådär håller det på. Man hittar någon positiv tanke och försöker hålla fast vid den. Sen kommer det en negativ tanke och man försöker mota bort den. Sen, plötsligt, står man där i mål och funderar på om man inte ska ta och anmäla sig till nästa år igen.
Nu vill jag passa på att göra lite reklam.
Vasastafetten heter det och det innebär att tio lagdeltagare ska dela på sträckan. Jag gillar att göra sådana här saker i lag. Det blir en skön energi i en grupp när man vet att man ska genomföra något som kommer bli jobbigt men alla är helt inne på att man lyckas.
Det bästa med det här laget är att ingen sätter press på någon annan. Alla sätter sina egna mål och sen peppar man varandra för att nå dom. För egen del har det varit sparsamt med träning under sommaren. Det är likadant varje år, det finns för mycket annat roligt som prioriteras och det fina med träning är att det drabbar bara min egen fysik, ingen annan behöver lida.
Att träna ger mig, som fisket, sinnesro. Jag behöver inte springa så jag spyr för att få den känslan, det kan räcka med en promenad i raskt tempo. Nu blir det sällan promenader utan löpning, cykling eller längdskidåkning.
Det spelar ingen roll vad man ägnar sig åt bara man rör lite på sig. Jag tror att om alla rörde på sig, låt oss säga tre gånger veckan, så skulle behovet av antidepressiva läkemedel i Sverige sjunka ordentligt. Detta är nu en högst personlig tanke och inget jag har några som helst siffror på så gå nu inte i taket om du inte tänker likadant.
Vardagsmotion är verkligen inget man ska underskatta. Jag tog körkort ganska sent i livet och första året gick jag upp TIO kilo, det är rätt mycket för mig som är tämligen tunn. Att jag slutade gå och cykla skulle göra en sådan stor skillnad trodde jag verkligen inte. Tänk på det nästa gång du står inför valet hiss/trappor och bil/cykel.
En annan sak jag är facinerad av är hur min hjärna fungerar när jag blir trött. Jag har genomfört några (för mig) långa lopp. Fast jag vet att det kommer bli jobbigt och att bryta inte är något alternativ så kommer samma tankar varje gång.
Det kan låta ungefär såhär i mitt huvud:
Negativa tankar: -Öhh, hallå! Vad håller du på med. 42 km löpning är inte sunt för dig. Lägg dig ner och dö.
Positiva tankar: - Sätt ena foten framför den andra och andas, svårare är det inte.
Negativa tankar :- Varför gör jag det här??? Det är inte ens roligt. Vem ska jag imponera på och vem bryr sig om att du gör det här.
Positvia tankar: Häng i nu, varje steg är ett steg närmare målet.
Sådär håller det på. Man hittar någon positiv tanke och försöker hålla fast vid den. Sen kommer det en negativ tanke och man försöker mota bort den. Sen, plötsligt, står man där i mål och funderar på om man inte ska ta och anmäla sig till nästa år igen.
Nu vill jag passa på att göra lite reklam.
Varje sommar anordnar vi ett motionslopp. Start hemma på gatan, löpning på Sundsberget, cykel till Finnfallet, upp och ned för skidbacken, cykel hem. Först tillbaka på Åkarevägen tänder grillen. I år var vi fjorton deltagare. Alla är välkomna så håll ögonen öppna nästa sommar och häng gärna på.
/Gabriel Montgomery
 |
| Ett riktigt gött gäng!!! Många skratt och skön stämning hela helgen. |
Kommentarer