Ut på tur, aldrig sur, fjällvandring får mig att må bra

Fjällvandring är en annan aktivitet som får mig att må bra. Nu är jag så lycklig lottad att även Jessica gillar att vandra, det är ju faktiskt väldigt roligt att göra saker tillsammans. 

Även när det gäller vandring så inser jag att det är enkelheten och flykt från vardagsstress som lockar.

Hur skönt är det inte att få krypa in i tältet och få i sig lite varm mat efter en hel dags vandring. Frystorkad mat som man inte funderar på att stoppa i munnen hemma vid köksbordet smakar helt plötsligt underbart. 

Bacon, bönor och ägg till frukost, gäller att ladda med kalorier

Man lägger sig när det mörknar, går upp när det ljusnar. 

Vi pratar nog sällan med varandra så mycket som vi gör när vi vandrar, om allt mellan himmel och jord, sånt där som kanske inte alltid hinns med i vardagen. Det finns ju inget som stör, inga telefoner, inga måsten eller krav.

För några veckor sedan bar det av till Jotunheimen. Tänk att att endast fyrtio mil från Sunne så finns det vyer som man bara drömmer om att få se i verkligheten. 

Vi packade bilen med tält, sovsäckar och mat för ett par dagar och drog iväg. Första anhalten blev fjällstationen i Spiterstulen där vi slog upp tältet och gjorde oss redo för att bestiga nordens högsta berg Galdhöpiggen (2469 möh). 

När vi vaknade på morgonen hade kondensen på tältet frusit, det var lite kallare än vi räknat med.

Vandringen uppför Galdhöpiggen är egentligen ganska tråkig, det är uppför, ännu mera uppför, uppför i stenblock, uppför i snö. Men vad gör väl det när man har bestämt sig för att nå toppen. Och upp kom vi, och vi hade väldigt tur med vädret. 

Milsvidd utsikt och solen sken mest hela tiden. Att det sen finns en stuga på toppen med servering gör ju inte saken sämre (och ett fungerande wifi också för den delen). 

På toppen av Galdhöpiggen, högre upp kommer man inte i Norden

Det var ovanligt mycket snö kvar på berget så på nervägen kunde vi sitta på ”rava” och åka hundratals meter. Jo, jag vet att jag skrev att vi inte är skapta för att sitta på rava, men det finns stunder när det okej.

Vi tog en vilodag och fortsatte sen till Gjendesheim. Vi skulle gå Bessheimen, vilken antagligen är Norges mest kända vandringsled. 

Alltså, här önskade jag att jag hade läst på lite mer. Jag har nämligen blivit en smula höjdrädd på äldre dagar. När jag insåg vidden av det hela så började jag bli rejält osäker på om jag överhuvudtaget skulle fixa det. 

Vid foten av själva eggen, det var alltså den där smala bergskammen vi skulle över

På själva ”eggen” är det nämligen rätt smalt att gå på och VÄLDIGT brant ner på bägge sidor. Jag googlade faktiskt på dödsfall + besseggen kvällen före vi skulle gå och tydligen så har inget (officiellt i alla fall.) dödsfall inträffat där. Jag tvivlar starkt på Wikipedias trovärdighet där... Nåväl, med Jessica i förarsätet och jag bakom så kom vi över den där eggen. 

Jag låg verkligen som en krabba och blåhöll i alla stenar jag såg. Några timmar senare, tillbaka vid tältet och med lite mat i magen så kändes allt väldigt bra igen.

På väg uppför eggen, inga ”fartränder” i kalsongerna,
men sannerligen inte långt ifrån!

På toppen kommer belöningen!

/ Gabriel Montgomery