Även om vi inte talar samma språk känner jag att vi förstår varandra
Vi talar oftast inte om kriget, vi har så mycket annat att prata om. Syrierna brukar hälsa på mig på Megafon och när jag stänger cafét skjutsar Abd hem oss till sig, där han bjuder på té och vattenpipa med jordgubbssmak.
I hans lägenhet på Långgatan bor också Abds bror Abdallah och deras kusin Maher. Abd pratar lite svenska, Maher lite engelska men jag och Abdallah kommunicerar enbart på arabiska. Abdallah har lärt sig ett ord på svenska, han ropar ut "Jättebra!" titt som tätt. Han brukar titta mig djupt i ögonen och se allvarlig ut när han rabblar långa ramsor på arabiska, ramsor i stil med "Sex laxar i en laxask" innan han avslutar med ett rungande "Jättebra!".
"Vad säger han?", frågar jag Abd och Maher.
"Vi vet inte", svarar de, "vi förstår inte heller".
Då tar Abdallah ett fast grepp om närmsta köksslev eller stekspade, kliver upp på bordet och sjunger i köksredskapet som om det vore en mikrofon. Efter att han framfört en syrisk folksång, eller populärmusik eller vad det nu kan vara med hög röst och stor inlevelse ropar jag: "Jättebra, Abdallah!"
"Jättebra!", svarar han.
Hemma hos Abd är varje dag en fest, därför hälsar jag på så ofta jag kan. Jag skrattar från att jag kommer innanför dörren tills att Abd skjutsar hem mig. Även om vi inte talar samma språk känner jag att vi förstår varandra.
Syrierna gör allt som media har berättat för mig att muslimska män inte gör. De kramar mig och varandra och tar varje tillfälle till att dansa och vicka på höfterna. Och de behandlar mig med största respekt.
Jag har själv bott utomlands och vet vilken stor skillnad det gör att få vänner när man flyttar till en ny plats. Men att jag tar varje tillfälle till att umgås med syrierna är inte bara för att vara snäll. Mitt nya syriska grabbgäng består av tjugo kusiner som alla har flyttat till Sunne och det finns få människor som får mig att slappna av så mycket som de får mig att göra.
/Cecilia Ramström
I hans lägenhet på Långgatan bor också Abds bror Abdallah och deras kusin Maher. Abd pratar lite svenska, Maher lite engelska men jag och Abdallah kommunicerar enbart på arabiska. Abdallah har lärt sig ett ord på svenska, han ropar ut "Jättebra!" titt som tätt. Han brukar titta mig djupt i ögonen och se allvarlig ut när han rabblar långa ramsor på arabiska, ramsor i stil med "Sex laxar i en laxask" innan han avslutar med ett rungande "Jättebra!".
"Vad säger han?", frågar jag Abd och Maher.
"Vi vet inte", svarar de, "vi förstår inte heller".
Då tar Abdallah ett fast grepp om närmsta köksslev eller stekspade, kliver upp på bordet och sjunger i köksredskapet som om det vore en mikrofon. Efter att han framfört en syrisk folksång, eller populärmusik eller vad det nu kan vara med hög röst och stor inlevelse ropar jag: "Jättebra, Abdallah!"
"Jättebra!", svarar han.
Hemma hos Abd är varje dag en fest, därför hälsar jag på så ofta jag kan. Jag skrattar från att jag kommer innanför dörren tills att Abd skjutsar hem mig. Även om vi inte talar samma språk känner jag att vi förstår varandra.
Syrierna gör allt som media har berättat för mig att muslimska män inte gör. De kramar mig och varandra och tar varje tillfälle till att dansa och vicka på höfterna. Och de behandlar mig med största respekt.
Jag har själv bott utomlands och vet vilken stor skillnad det gör att få vänner när man flyttar till en ny plats. Men att jag tar varje tillfälle till att umgås med syrierna är inte bara för att vara snäll. Mitt nya syriska grabbgäng består av tjugo kusiner som alla har flyttat till Sunne och det finns få människor som får mig att slappna av så mycket som de får mig att göra.
/Cecilia Ramström
Kommentarer