Jag känner ett litet lyckorus varje gång mina fördomar blir motbevisade
Det tog ganska lång tid för mig att förstå hur religiös Mohamad är. Han är en pigg och glad tjugoåring som bjuder mycket på sig själv. Jag är inte van vid att se sådana svärma för religion. Varje gång någon av oss nämner Koranen rättar han oss (alltså inte bara mig, utan även de andra syrierna) och säger 'Koran karim'. Den Heliga Koranen.
Mohamad läser Den Heliga Koranen varje dag och jag har en känsla av att det är hans religiösa studier som tänder ljusen i hans ögon. För varje gång någon närmar sig ämnet lyser de extra starkt.
Den 27 januari, på Förintelsens minnesdag, i år anordnade jag en pacifistisk manifestation på Teatertorget.
Ett hundratal Sunnebor samlades för att tända ljus för krigsoffer. Jag höll tal och jag ville inte bara prata om Andra Världskriget, jag ville inte bara tända ljus för de som dog i koncentrationslägren.
Jag ville tända ljus för alla, för de som dog för längesen men också för de som dör idag.
Jag var så nervös när jag skulle tala. Jag darrade på handen när jag tog mikrofonen, men jag lyckades hålla rösten stadig. "Vi känner alla till Andra Världskrigets fasor", sa jag en bit in i talet. "Vi har fått lära oss om dem i skolan sen vi var små. Men jag tror ändå att vi behöver påminna varandra om det här ibland. Så att vi kan hindra historien från att upprepa sig. Jag blir påmind om Andra Världskriget varje gång jag läser tidningen. Jag ser många kopplingar från det förflutna till vad som händer idag."
Efteråt kramade mina vänner om mig och sa att det inte alls hade märkts att jag var nervös. Mohamad sa att jag var duktig och frågade om vi skulle tända ljus i kyrkan också.
"Nej...", svarade jag. "Jag vill inte säga åt er att gå till kyrkan eftersom ni är muslimer. Det skulle kännas fel av mig."
"Vi har inga problem med kyrkan, Cecilia!", svarade Mohamad. "När jag bodde i Damaskus bodde flera katoliker på min gata. De är mycket trevliga människor. Och jag tycker att kyrkan i Sunne är jättefin."
Jag blev glad. Jag känner ett litet lyckorus varje gång mina fördomar blir motbevisade. Flyktingarna har en förmåga att tända ljus också i mina ögon.
Mohamad läser Den Heliga Koranen varje dag och jag har en känsla av att det är hans religiösa studier som tänder ljusen i hans ögon. För varje gång någon närmar sig ämnet lyser de extra starkt.
Den 27 januari, på Förintelsens minnesdag, i år anordnade jag en pacifistisk manifestation på Teatertorget.
Ett hundratal Sunnebor samlades för att tända ljus för krigsoffer. Jag höll tal och jag ville inte bara prata om Andra Världskriget, jag ville inte bara tända ljus för de som dog i koncentrationslägren.
Jag ville tända ljus för alla, för de som dog för längesen men också för de som dör idag.
Jag var så nervös när jag skulle tala. Jag darrade på handen när jag tog mikrofonen, men jag lyckades hålla rösten stadig. "Vi känner alla till Andra Världskrigets fasor", sa jag en bit in i talet. "Vi har fått lära oss om dem i skolan sen vi var små. Men jag tror ändå att vi behöver påminna varandra om det här ibland. Så att vi kan hindra historien från att upprepa sig. Jag blir påmind om Andra Världskriget varje gång jag läser tidningen. Jag ser många kopplingar från det förflutna till vad som händer idag."
Efteråt kramade mina vänner om mig och sa att det inte alls hade märkts att jag var nervös. Mohamad sa att jag var duktig och frågade om vi skulle tända ljus i kyrkan också.
"Nej...", svarade jag. "Jag vill inte säga åt er att gå till kyrkan eftersom ni är muslimer. Det skulle kännas fel av mig."
"Vi har inga problem med kyrkan, Cecilia!", svarade Mohamad. "När jag bodde i Damaskus bodde flera katoliker på min gata. De är mycket trevliga människor. Och jag tycker att kyrkan i Sunne är jättefin."
Jag blev glad. Jag känner ett litet lyckorus varje gång mina fördomar blir motbevisade. Flyktingarna har en förmåga att tända ljus också i mina ögon.
/Cecilia Ramström
Kommentarer