Två pojkar på flykt från Afghanistan
När jag var nitton år reste jag runt i Grekland tillsammans med min dåvarande pojkvän. Vårt sista stopp i landet var Patras, en stor hamn som på den tiden var den stora slussen för flyktingar från Mellanöstern att ta sig västerut.
Vi såg mängder av flyende människor i hamnen, där de försökte ta sig ombord på färjorna. Och vi såg hur illa behandlade de blev av den lokala polisen. Vi vågade inte gå nära, vi gick ombord på vår färja så fort vi kunde.
Samtidigt som vi gick ombord smög två pojkar från Afghanistan sig in i bagageutrymmet. När jag och min pojkvän var uppe på däck och njöt av åkturen, låg pojkarna under våra ryggsäckar, rädda för att bli upptäckta, rädda för att göra minsta ljud.
Vi träffade dem på tåget som tog oss från färjans slutstation i Italien över gränsen till Frankrike, och de berättade för oss vad de hade varit med om.
I tre månader hade de försökt komma ombord på färjan i Patras. Det här var i februari. De hade sovit utomhus i sina tunna jackor när det bara hade varit några plusgrader på natten och de hade ätit vad de kunde hitta i soporna. Poliserna hade slagit dem med batonger så fort de hade fått tillfälle.
De sa att de var arton år gamla men de såg mycket yngre ut, kanske för att de var så korta och så smala.
Vi delade matsäcken vi hade med oss från Grekland med dem.
De blev väldigt glada. De tackade artigt och jag kände mig illa till mods när jag tänkte på att ingen hade gett dem någonting på väldigt länge.
De var på väg till England, de sa att de kände någon där.
Det här var i februari och de hade inget mer med sig än de tunna kläderna de hade på sig. Vi skulle till samma hållplats men de gick av tåget innan oss. De vågade inte passera gränsen till Frankrike med tåg, de föredrog att gå till fots.
"Har ni pengar?", frågade jag dem när de gjorde sig redo att lämna tåget.
"Nej", svarade de.
"Vill ni ta mina pengar?", frågade jag dem och tog fram min plånbok.
De såg chockade ut.
"Nej", svarade de. "Du behöver inte ge oss något mer, du har redan gjort tillräckligt för oss. Tack så mycket för maten du gav oss, vi hade inte ätit på länge."
Vi önskade dem lycka till och vinkade till dem genom fönstret. Jag vet inte hur det gick för dem. Jag minns inte ens deras namn.
Idag kan jag göra mer för att hjälpa flyktingar än vad jag kunde då. Jag kan välkomna dem till min hemort. De ber inte om mycket.
Och alla kan hjälpa till. Alla kan göra skillnad. /Cecilia Ramström
Vi såg mängder av flyende människor i hamnen, där de försökte ta sig ombord på färjorna. Och vi såg hur illa behandlade de blev av den lokala polisen. Vi vågade inte gå nära, vi gick ombord på vår färja så fort vi kunde.
Samtidigt som vi gick ombord smög två pojkar från Afghanistan sig in i bagageutrymmet. När jag och min pojkvän var uppe på däck och njöt av åkturen, låg pojkarna under våra ryggsäckar, rädda för att bli upptäckta, rädda för att göra minsta ljud.
Vi träffade dem på tåget som tog oss från färjans slutstation i Italien över gränsen till Frankrike, och de berättade för oss vad de hade varit med om.
I tre månader hade de försökt komma ombord på färjan i Patras. Det här var i februari. De hade sovit utomhus i sina tunna jackor när det bara hade varit några plusgrader på natten och de hade ätit vad de kunde hitta i soporna. Poliserna hade slagit dem med batonger så fort de hade fått tillfälle.
De sa att de var arton år gamla men de såg mycket yngre ut, kanske för att de var så korta och så smala.
Vi delade matsäcken vi hade med oss från Grekland med dem.
De blev väldigt glada. De tackade artigt och jag kände mig illa till mods när jag tänkte på att ingen hade gett dem någonting på väldigt länge.
De var på väg till England, de sa att de kände någon där.
Det här var i februari och de hade inget mer med sig än de tunna kläderna de hade på sig. Vi skulle till samma hållplats men de gick av tåget innan oss. De vågade inte passera gränsen till Frankrike med tåg, de föredrog att gå till fots.
"Har ni pengar?", frågade jag dem när de gjorde sig redo att lämna tåget.
"Nej", svarade de.
"Vill ni ta mina pengar?", frågade jag dem och tog fram min plånbok.
De såg chockade ut.
"Nej", svarade de. "Du behöver inte ge oss något mer, du har redan gjort tillräckligt för oss. Tack så mycket för maten du gav oss, vi hade inte ätit på länge."
Vi önskade dem lycka till och vinkade till dem genom fönstret. Jag vet inte hur det gick för dem. Jag minns inte ens deras namn.
Idag kan jag göra mer för att hjälpa flyktingar än vad jag kunde då. Jag kan välkomna dem till min hemort. De ber inte om mycket.
Och alla kan hjälpa till. Alla kan göra skillnad. /Cecilia Ramström
Kommentarer