Flyktingarna vill inte känna att de bara blir hjälpta hela tiden, de vill ge något tillbaka
Om jag skulle beskriva mig själv med ett ord skulle jag säga nyfiken.
Jag vet inte hur många flyktingar vi har tagit emot i Sunne det senaste året, men jag vet att de är många. Väldigt många för att vara en så liten ort. Vilka är de?, frågade jag mig när de började komma. Är de snälla? Är de trevliga?
Jag driver ett litet café vid namn Megafon nära järnvägsstationen i Sunne och idag är mer än hälften av alla besökare nyanlända från Syrien. För att kunna förstå dem bättre bad jag dem att lära mig arabiska.
"Va? Vill du lära dig vårt språk?", frågade de mig med överraskade leenden, som om de aldrig hade hört talas om något liknande.
"Det är klart jag vill!", svarade jag dem. (Varför skulle jag inte vilja lära mig arabiska?)
Min mest använda fras är: "Sho? Ma femet". Det betyder "Va? Jag förstår inte". Jag upprepar det jämt och ständigt, som en uppmaning till syrierna att tala långsammare och förklara för mig vad de pratar om. Jag vet inte hur många människor mina arabiska studier har lyckats engagera, jag har tappat räkningen. De kommer till caféet varje dag för att lära mig nya glosor. De skrattar, applåderar och säger "Du är så duktig, Cecilia!" varje gång jag lyckas uttala ett nytt ord rätt.
Jag tror att det här är något grundläggande hos människan. Vi behöver känna oss behövda. Flyktingarna vill inte känna att de bara blir hjälpta hela tiden, de vill ge något tillbaka, de vill också kunna hjälpa andra. Ibland när de kommer hälsar jag dem med:
"Hej! Vilken tur att ni kom! Jag har jätteproblem med det arabiska alfabetet!"
Jag ser hur glada de blir över att kunna hjälpa mig. De blir lika glada som jag blir över att bli hjälpt. /Cecilia Ramström
Jag vet inte hur många flyktingar vi har tagit emot i Sunne det senaste året, men jag vet att de är många. Väldigt många för att vara en så liten ort. Vilka är de?, frågade jag mig när de började komma. Är de snälla? Är de trevliga?
Jag driver ett litet café vid namn Megafon nära järnvägsstationen i Sunne och idag är mer än hälften av alla besökare nyanlända från Syrien. För att kunna förstå dem bättre bad jag dem att lära mig arabiska.
"Va? Vill du lära dig vårt språk?", frågade de mig med överraskade leenden, som om de aldrig hade hört talas om något liknande.
"Det är klart jag vill!", svarade jag dem. (Varför skulle jag inte vilja lära mig arabiska?)
Min mest använda fras är: "Sho? Ma femet". Det betyder "Va? Jag förstår inte". Jag upprepar det jämt och ständigt, som en uppmaning till syrierna att tala långsammare och förklara för mig vad de pratar om. Jag vet inte hur många människor mina arabiska studier har lyckats engagera, jag har tappat räkningen. De kommer till caféet varje dag för att lära mig nya glosor. De skrattar, applåderar och säger "Du är så duktig, Cecilia!" varje gång jag lyckas uttala ett nytt ord rätt.
Jag tror att det här är något grundläggande hos människan. Vi behöver känna oss behövda. Flyktingarna vill inte känna att de bara blir hjälpta hela tiden, de vill ge något tillbaka, de vill också kunna hjälpa andra. Ibland när de kommer hälsar jag dem med:
"Hej! Vilken tur att ni kom! Jag har jätteproblem med det arabiska alfabetet!"
Jag ser hur glada de blir över att kunna hjälpa mig. De blir lika glada som jag blir över att bli hjälpt. /Cecilia Ramström
Kommentarer