Hej
Jag är Sunnetjejen som växte upp på Brobyäng med Mamma, Pappa och min storebror.
Redan som mycket liten förstod min bror att denna busiga och kreativa lilla tjej kommer jag att behöva hålla ett öga på genom livet. När jag skulle döpas frågade prästen min bror vilka namn jag skulle få. Daniel svarade då Anna HIMLA Ulrika som det skulle vara den självklaraste sak i världen. Jag är glad att prästen valde att ändå döpa mig till Anna Hilma Ulrika.
Vid sidan av mamma fick jag tidigt vara med och prova nya saker. Allt från laga mat, baka, ”tantgympa” i Rottneros gymnastiksal till mulleskolan (där mamma var en mycket omtyckt mulleledare).
Det absolut viktigaste som jag upplever mamma gav både mig och min bror var tron på oss själva och att vi duger precis som vi är. Detta är dock något som är lätt att säga, men något jag kämpar med varje dag och jag tror många gör med mig.
Kraven på mig själv har alltid varit höga och jag är glad att jag idag lever med en person som påminner mig ofta om att jag inte behöver vara perfekt och bäst på alla områden. Kryp upp i soffan och släpp mailen eller dammsugaren det löser sig, dammtussar och email ligger kvar imorgon också. Brukar vara några välkända kommentarer.
Min pappa är entreprenör och tog tidigt med både mig och min bror, för att vi skulle lära oss att man får ingenting gratis utan det är hårt jobb för att lyckas.
Jag kommer ihåg hur jag bara några år gammal fick följa med pappa ut på hans resor till kunder när det skulle levereras en fyrhjuling.
Att detta kunde ske både en söndag eller julaftonsmorgon var inget som var konstigt i vår värld. Service och att ta hand om våra kunder var självklart.
Jag ska medge att i tonåren var det mer än en gång jag var irriterad på pappa när han jobbade långa dagar och alltid svarade i telefonen även om det var familjesemester. Pappa var en av dem som bar runt på en tegelsten under 80-talet, ja ni som är yngre än 25 år vet inte vad detta är men det var starten till mobiltelefonen. En stor tung svart låda med sladd som mynnade ut till en stor telefon. Den gick inte att ha i fickan men gjorde att man var tillgänglig.
Det var först många år senare när jag själv kom in i karriären och började sälja, som jag förstod vikten av service. Att vara tillgänglig för mina kunder samt att hålla det jag lovar och att alltid ge Det Lilla Extra, det är grunderna för lyckat sälj, enligt mig.
Idag inser jag att jag har många likheter med min far och glädjen till jobbet och mitt entreprenörskap är något jag är stolt och glad, att jag fick ta del av tidigt.
På pappret startade jag mitt första bolag 2006, men att sälja har alltid funnits i mitt liv.
Jag minns särskilt ett starkt minne när två små entreprenörer vid en ålder av 8 år hade bestämt sig för att måla och sälja korgar vid Torsbymarten för att ”dra in storkovan”.
Jag och min barndomsvän Helene Ekblom satt ofta i vår lekstuga hemma på gården och målade korgar, brödknivar ja allt man kunde måla på. Det estetiska och praktiska har jag alltid älskat.
Helene var nog den som hade talangen för själva målningen men jag hade affärssinne och idéer.
När vi satt där en kväll kom vi på vår affärsidé. Eftersom våra nära och kära alltid köpte våra korgar så borde det ju gå att sälja till alla. Vem skulle inte vilja köpa våra produkter?
Att vi hade nära och kära som säkert gav en peng ibland för att vara snäll, tänkte vi inte på.
Då jag hade hört att min pappa skulle visa sina maskiner på Torsbymarten, så fick jag en idé. Kanske kunde vi ha ett bord där och sälja våra målade grejer. Sagt och gjort, jag sålde in idén till pappa och så var det helgen och vi fick ett fint bord där vi ställde våra korgar med mera.
Detta var ju inte bland alla andra knallar utan vid maskinvisningen, så precis vid sidan av oss stod en stor skogsmaskin. Men vi var så nöjda och kände att nu blir vi rika. När det hade gått någon timme så råkade en hydraulslang (full med brunsvart olja) från skogsmaskinen gå sönder och spolade ner både korgar, postlådor, smörknivar inklusive mig och Helene.
Där stod vi och grät och alla ”maskingubbar” slet för livet för att torka korgar samt ta hand om två ledsna tjejer vars affärsidé gick i kras. Blev ingen mer korgförsäljning på marten men det blev en god affär ändå, eftersom ägaren av skogsmaskinen köpte rubbet av vårt sortiment trots att det låg i svarta soppåsar fulla med olja.
Som Bert Karlsson sade på en föreläsning jag varit på: Alla mina 100 idéer är inte bra idéer, men det räcker att två är. De två brukar vara riktigt bra.
Dansen och teatern blev en stor del av mitt liv tidigt. Mina föräldrar har hundratals vhs-filmer där de filmade mig i unga år, medan jag höll låda och inväntade applåder. Jag dansade för Tuula Dajen och fick även chansen att vara med i Sunnerevyn när jag inte var så gammal. Att få träna och ”hänga” med härliga förebilder som Reine Flodin, Richard Nilsson, Gunbritt Pettersson, Birgitta Nilsson med flera, gjorde att jag tidigt förstod att det är på scenen jag hör hemma.
Under högstadietiden hade jag lyckan att få några fantastiska lärare som verkligen påverkade mig till den jag är idag. En person som jag verkligen vill nämna är Eva Sonebrink min Svenska och SO lärare. Evas lektioner längtade jag alltid till. Hon hade egenskapen att kunna plocka fram det bästa ur varje person.
Du var ok precis som du var och hade du talang inom något område så gav hon chansen att jobba extra inom det, även om det ibland gick utanför ramen Svenska/SO.Detta gjorda att jag och många med mig fick tron på oss själva och jobbade extra hårt både på och utanför lektionstid.
Då jag idag möter många ungdomar som är på väg ut i arbetslivet och berättar om en tuff skoltid där de upplever att de inte blivit sedda för den person de är så önskar jag att alla pedagoger förstår vilket viktigt jobb ni gör och hur mycket det betyder att se eleven/människan även om den verkar skoltrött inte närvarande eller liknande. Något som alla människor vill, är att bli sedda. Det är något som vi alla kan ta ansvar för i samhället.
Jag träffade min lärare Eva för några dagar sedan, då hade vi inte setts på många år. Då tog jag min chans att berätta för henne vilken skillnad hon gjort för mig. Eva är läraren och människan som såg oss, för dem vi var. Du har satt spår Eva och när jag idag jobbar med att själv utveckla människor så pratar jag om vikten att se varandra. // Ulrika
Jag är Sunnetjejen som växte upp på Brobyäng med Mamma, Pappa och min storebror.
Redan som mycket liten förstod min bror att denna busiga och kreativa lilla tjej kommer jag att behöva hålla ett öga på genom livet. När jag skulle döpas frågade prästen min bror vilka namn jag skulle få. Daniel svarade då Anna HIMLA Ulrika som det skulle vara den självklaraste sak i världen. Jag är glad att prästen valde att ändå döpa mig till Anna Hilma Ulrika.
 |
Jag och min bror Daniel, som
alltid funnits vid min sida.
|
Vid sidan av mamma fick jag tidigt vara med och prova nya saker. Allt från laga mat, baka, ”tantgympa” i Rottneros gymnastiksal till mulleskolan (där mamma var en mycket omtyckt mulleledare).
Det absolut viktigaste som jag upplever mamma gav både mig och min bror var tron på oss själva och att vi duger precis som vi är. Detta är dock något som är lätt att säga, men något jag kämpar med varje dag och jag tror många gör med mig.
Kraven på mig själv har alltid varit höga och jag är glad att jag idag lever med en person som påminner mig ofta om att jag inte behöver vara perfekt och bäst på alla områden. Kryp upp i soffan och släpp mailen eller dammsugaren det löser sig, dammtussar och email ligger kvar imorgon också. Brukar vara några välkända kommentarer.
Min pappa är entreprenör och tog tidigt med både mig och min bror, för att vi skulle lära oss att man får ingenting gratis utan det är hårt jobb för att lyckas.
Jag kommer ihåg hur jag bara några år gammal fick följa med pappa ut på hans resor till kunder när det skulle levereras en fyrhjuling.
Att detta kunde ske både en söndag eller julaftonsmorgon var inget som var konstigt i vår värld. Service och att ta hand om våra kunder var självklart.
Jag ska medge att i tonåren var det mer än en gång jag var irriterad på pappa när han jobbade långa dagar och alltid svarade i telefonen även om det var familjesemester. Pappa var en av dem som bar runt på en tegelsten under 80-talet, ja ni som är yngre än 25 år vet inte vad detta är men det var starten till mobiltelefonen. En stor tung svart låda med sladd som mynnade ut till en stor telefon. Den gick inte att ha i fickan men gjorde att man var tillgänglig.
Det var först många år senare när jag själv kom in i karriären och började sälja, som jag förstod vikten av service. Att vara tillgänglig för mina kunder samt att hålla det jag lovar och att alltid ge Det Lilla Extra, det är grunderna för lyckat sälj, enligt mig.
Idag inser jag att jag har många likheter med min far och glädjen till jobbet och mitt entreprenörskap är något jag är stolt och glad, att jag fick ta del av tidigt.
På pappret startade jag mitt första bolag 2006, men att sälja har alltid funnits i mitt liv.
Jag minns särskilt ett starkt minne när två små entreprenörer vid en ålder av 8 år hade bestämt sig för att måla och sälja korgar vid Torsbymarten för att ”dra in storkovan”.
Jag och min barndomsvän Helene Ekblom satt ofta i vår lekstuga hemma på gården och målade korgar, brödknivar ja allt man kunde måla på. Det estetiska och praktiska har jag alltid älskat.
Helene var nog den som hade talangen för själva målningen men jag hade affärssinne och idéer.
 |
| En tuff liten tjej -84 |
När vi satt där en kväll kom vi på vår affärsidé. Eftersom våra nära och kära alltid köpte våra korgar så borde det ju gå att sälja till alla. Vem skulle inte vilja köpa våra produkter?
Att vi hade nära och kära som säkert gav en peng ibland för att vara snäll, tänkte vi inte på.
Då jag hade hört att min pappa skulle visa sina maskiner på Torsbymarten, så fick jag en idé. Kanske kunde vi ha ett bord där och sälja våra målade grejer. Sagt och gjort, jag sålde in idén till pappa och så var det helgen och vi fick ett fint bord där vi ställde våra korgar med mera.
Detta var ju inte bland alla andra knallar utan vid maskinvisningen, så precis vid sidan av oss stod en stor skogsmaskin. Men vi var så nöjda och kände att nu blir vi rika. När det hade gått någon timme så råkade en hydraulslang (full med brunsvart olja) från skogsmaskinen gå sönder och spolade ner både korgar, postlådor, smörknivar inklusive mig och Helene.
Där stod vi och grät och alla ”maskingubbar” slet för livet för att torka korgar samt ta hand om två ledsna tjejer vars affärsidé gick i kras. Blev ingen mer korgförsäljning på marten men det blev en god affär ändå, eftersom ägaren av skogsmaskinen köpte rubbet av vårt sortiment trots att det låg i svarta soppåsar fulla med olja.
Som Bert Karlsson sade på en föreläsning jag varit på: Alla mina 100 idéer är inte bra idéer, men det räcker att två är. De två brukar vara riktigt bra.
 |
| Sunnerevyn "Mitt i smeten" 96/97 |
Dansen och teatern blev en stor del av mitt liv tidigt. Mina föräldrar har hundratals vhs-filmer där de filmade mig i unga år, medan jag höll låda och inväntade applåder. Jag dansade för Tuula Dajen och fick även chansen att vara med i Sunnerevyn när jag inte var så gammal. Att få träna och ”hänga” med härliga förebilder som Reine Flodin, Richard Nilsson, Gunbritt Pettersson, Birgitta Nilsson med flera, gjorde att jag tidigt förstod att det är på scenen jag hör hemma.
Under högstadietiden hade jag lyckan att få några fantastiska lärare som verkligen påverkade mig till den jag är idag. En person som jag verkligen vill nämna är Eva Sonebrink min Svenska och SO lärare. Evas lektioner längtade jag alltid till. Hon hade egenskapen att kunna plocka fram det bästa ur varje person.
Du var ok precis som du var och hade du talang inom något område så gav hon chansen att jobba extra inom det, även om det ibland gick utanför ramen Svenska/SO.Detta gjorda att jag och många med mig fick tron på oss själva och jobbade extra hårt både på och utanför lektionstid.
Då jag idag möter många ungdomar som är på väg ut i arbetslivet och berättar om en tuff skoltid där de upplever att de inte blivit sedda för den person de är så önskar jag att alla pedagoger förstår vilket viktigt jobb ni gör och hur mycket det betyder att se eleven/människan även om den verkar skoltrött inte närvarande eller liknande. Något som alla människor vill, är att bli sedda. Det är något som vi alla kan ta ansvar för i samhället.
Jag träffade min lärare Eva för några dagar sedan, då hade vi inte setts på många år. Då tog jag min chans att berätta för henne vilken skillnad hon gjort för mig. Eva är läraren och människan som såg oss, för dem vi var. Du har satt spår Eva och när jag idag jobbar med att själv utveckla människor så pratar jag om vikten att se varandra. // Ulrika
Kommentarer