Skogen och älven
Som barn var min lekplats skogen. Där kunde jag vara vem jag ville, en dag var jag ett försvunnet skogsknytt och en annan dag monsterjägare. När jag blev tonåring började kamraterna gå på fest och jag själv längre in i skogen. Därinne hittade jag något som låg mig närmare än något annat. En känsla som inte går att beskriva på något annat sätt än kärlek, trygghet och ärlighet.
Jag har legat i mossan mellan granar under många år. Hoppat över bäckar, klättrat på klippblock och i träd.
Ensamhet ger tillgång till unika upplevelser. Så unika att de ibland inte går att beskriva för någon annan. Jag är glad att jag fått möjligheten att vara ensam i skogen sen jag var ett barn. Jag går fortfarande in i den gröna oasen när jag får chansen. Om världen vill, så kanske du och jag möts uppe i skogen vid Finnfallet en dag. Här följer händelsen från båtturen jag nämnde i förra gången.
Håll till godo!
Jag och mina bröder tog ekan ner för Rottnaälven för att fiska, vi hade aldrig varit längre än till bron där älven sluter upp sig från sjön. Det var en solig och lugn dag men jag var lite orolig efter att ha hört att strömmarna kan dra en ner under vattnet om en trillar i. Målet för dagen var att ta oss ner till Hån där det fanns mycket abborre och ta oss tillbaka igen. Minst en abborre var skulle vi få upp.
Vi satt en bra stund i tystnad men fick inte napp. Jag minns att vi tävlade om vem som kunde kasta längst och tanken om att få upp en fisk blev mer och mer avlägsen. Det var nog en av de första gångerna jag fiskade med kastspö. Vi kastade nerför älven och kom längre och längre. Efter en stund återgick vi till fisket åt varsitt håll från ekan och jag kastade i samma riktning som innan.
Plötsligt såg jag böljande vågor i det stilla vattnet, strax efter mitt drag medan jag vevade in. vågorna blev större och jag utbrast ”En jättefisk!”. Båda mina bröder vände sig och kom för att titta. När draget bara var några meter från båten stod vi alla på tårna för att se genom det skimrande vattnet vad det var för något.
Jag blev förskräckt, det såg ut att vara ett stort havsdjur och jag kom att tänka på det hemskaste jag visste. ”En marulk!”, tjöt jag. Ett ögonblick senare såg jag tydligt var det var: En bäver. Den största jag kunnat tänka mig. Med lång böljande päls och längs ansiktet löpte en lång mustasch.
Jag drog upp draget och bävern dök ner mörkret. Vi alla satte oss ner och var uppspelta. Plötsligt dunkade det till i ekans botten. Sen en gång till. Sen igen. Jag var rädd för bävern men också orolig för dess hårda krockar med båten. Tänk om den får ont i huvudet?
Vi satte försiktigt ner årorna och rodde i land, drog upp ekan på land och gick hemåt. På kvällen grillade vi marshmallows över den öppna spisen. Det var ju trots allt godare än grillad fisk.
Ensamhet ger tillgång till unika upplevelser. Så unika att de ibland inte går att beskriva för någon annan. Jag är glad att jag fått möjligheten att vara ensam i skogen sen jag var ett barn. Jag går fortfarande in i den gröna oasen när jag får chansen. Om världen vill, så kanske du och jag möts uppe i skogen vid Finnfallet en dag. Här följer händelsen från båtturen jag nämnde i förra gången.
Håll till godo!
 |
| Foto: Tony Hadders |
Jag och mina bröder tog ekan ner för Rottnaälven för att fiska, vi hade aldrig varit längre än till bron där älven sluter upp sig från sjön. Det var en solig och lugn dag men jag var lite orolig efter att ha hört att strömmarna kan dra en ner under vattnet om en trillar i. Målet för dagen var att ta oss ner till Hån där det fanns mycket abborre och ta oss tillbaka igen. Minst en abborre var skulle vi få upp.
Vi satt en bra stund i tystnad men fick inte napp. Jag minns att vi tävlade om vem som kunde kasta längst och tanken om att få upp en fisk blev mer och mer avlägsen. Det var nog en av de första gångerna jag fiskade med kastspö. Vi kastade nerför älven och kom längre och längre. Efter en stund återgick vi till fisket åt varsitt håll från ekan och jag kastade i samma riktning som innan.
Plötsligt såg jag böljande vågor i det stilla vattnet, strax efter mitt drag medan jag vevade in. vågorna blev större och jag utbrast ”En jättefisk!”. Båda mina bröder vände sig och kom för att titta. När draget bara var några meter från båten stod vi alla på tårna för att se genom det skimrande vattnet vad det var för något.
Jag blev förskräckt, det såg ut att vara ett stort havsdjur och jag kom att tänka på det hemskaste jag visste. ”En marulk!”, tjöt jag. Ett ögonblick senare såg jag tydligt var det var: En bäver. Den största jag kunnat tänka mig. Med lång böljande päls och längs ansiktet löpte en lång mustasch.
Jag drog upp draget och bävern dök ner mörkret. Vi alla satte oss ner och var uppspelta. Plötsligt dunkade det till i ekans botten. Sen en gång till. Sen igen. Jag var rädd för bävern men också orolig för dess hårda krockar med båten. Tänk om den får ont i huvudet?
Vi satte försiktigt ner årorna och rodde i land, drog upp ekan på land och gick hemåt. På kvällen grillade vi marshmallows över den öppna spisen. Det var ju trots allt godare än grillad fisk.
Kommentarer