Ibland måste du våga för att vinna

Ett tidningsurklipp från Fryksdalsbygden när jag kommer
hem med mina vänner från Musikallinjen Sandviken och
gör ett uppträdande på Teaterbiografen.

Hej
Det var dansen och teatern som gjorde att jag tog steget att lämna Sunne. Efter nian flyttade jag till Sandviken (2 mil från Gävle) för att gå musikalteaterlinje.

Att det blev just Sandviken beror nog på att det var ”lagom” stort. Att en av våra kändisar i Sunne (Johan Gustavsson) gick där gjorde det inte sämre utan det kändes tryggt att ha någon jag kände till, på plats.

Jag kommer ihåg att jag var så glad och stolt efter min audition och jag fick svaret att jag kommit in.
Idag finns dessa typer av skolor och linjer på flera ställen i Sverige, vilket visar att intresset är stort. Men då jag sökte fanns det endast 3 musikallinjer i Sverige på gymnasienivå.

Att flytta hemifrån som femtonåring var självklart en utmaning. Men jag var så orädd som 15-16- åring. Min känsla var då att det var skönt att lämna Sunne, här fanns inget för mig, nu skulle jag se världen. Om jag hade vetat då hur fel jag hade och att det var här som jag skulle bo och uppfostra mina barn tjugo år senare.

Att man växer som person när man får uppleva nya platser och människor det vet jag nu. Jag är så tacksam idag att jag vågade ta steget och tro på det som jag var övertygad om då. Jag skulle jobba som musikalartist eller dansare, det skulle jag bara.

Mitt råd till yngre läsare är: Ta chansen och ge er ut och se världen, utveckla er själv, möt nya människor och kulturer. Viktigast är att du kommer ihåg vart du kommer ifrån och att du alltid är välkommen HEM igen, för hem det har Sunne alltid varit för mig.

Efter gymnasiet gick min resa vidare mot Göteborg och Balettakademin. Jag fick vara med i flertalet dans-, musik-, tv- och teaterföreställningar dessa år. Idag när jag sitter och tittar på melodifestivalen eller någon annan gala och en kompis dansar förbi eller ställer upp med ett bidrag så blir jag både stolt och förbannad.

Ja jag erkänner, lite avundsjuk och arg blir jag när jag ser en gammal klasskompis eller vän som lyckades. Det krävs så mycket i artistbranschen, det räcker inte med att du är bra. Du behöver ha talang, jobba hårt, vara bäst när det gäller, ha utseendet, kontakterna och ”det där lilla extra”.
Kanske hade jag delar av detta och kanske till och med allt, men jag var inte en av de som lyckades inom den karriären.

Mitt liv ville något annat eller det är i alla fall vad jag säger till mig själv idag när jag har distans.
Så nu vet ni alla mina showkompisar därute. Jag är ”avis” på er och även SÅ STOLT.

År 2001 hände det som inte fick hända, jag fick en elektrisk stöt genom kroppen. Det var inte vilken stöt som helst utan de som var med har återberättat att jag såg ut som Snurre sprätt i tecknade serier när han åker på en rejäl puff. Ni vet när han sitter fast med händerna, skakar och det ryker ur öronen.

Exakt vad som hände kommer jag inte ihåg och det tar alldeles för lång tid att återberätta här. Men för att dra det kort så var det ambulanshelikopter, vistelse på Östersunds sjukhus, oändliga besök i Gävle och Uppsala sjukhus, stor stöttning från familj och mängder av tårar då mitt liv förändrades rejält.

Jag fick ett sänkt immunförsvar i samband med detta och åkte, året efter, på mängder av sjukdomar. Det slutade med att jag fick besöka olika idrottsläkare som sade att min karriär var slut. Jag kunde inte jobba så fysiskt, min kropp skulle inte orka det.

Jag gav inte upp så lätt, utan försökte lång tid fast min kropp skrek NEJ!
När jag slutligen förstod att detta inte skulle fungera så tog det mig hårt. Jag slutade på Balettakademin, flyttade hem från Göteborg för att bo inneboende hos mamma och där tog det lång tid att komma på fötter igen.

Första tiden ville jag inte gå ut och möta folk, det kändes som jag hade misslyckats. Det var så många som trodde på mig och nu kunde jag inte uppfylla det. Jag kommer ihåg min mamma som satt på sängkanten och pratade med mig i timmar. Du kan göra andra saker, du är bra som du är och så vidare. Just då kunde jag inte tro på något som min mamma sa.

Jag hade även min vän Gunbritt Westin som stöttade mig.  Hon fanns där, ställde inga krav och vi kunde både skratta och gråta tillsammans.Vi gick långa promenader med våra hundar och efter en tid började jag få min energi tillbaka och inse att kanske, ja kanske finns det något annat för mig.
Det var då som jag råkade träffa på Peter Olofsson.

Han berättade för mig att han och Lena Schullström (ägare Garderob och Alice) skulle till Smögen för att driva en säsongsbutik inom kläder och textil, åt företaget New Wave.
Vill du hänga på?
Men jag kan inget om klädförsäljning, var mitt svar.
Du kan lära dig sa Peter.
Ok, när åker vi var nästa fråga?
Imorgon klockan 06.00.

När jag satt i bilen på väg till Smögen dagen efter så pirrade det i magen. Jag kommer ihåg känslan ännu, undrar hur det här kommer att gå?
Ibland måste du våga för att vinna.
Vi hade en kanonkul sommar och jag fick verkligen lära mig av de bästa.

Tack Peter och Lena för att ni lade grunden och hjälpte mig förstå att det var inom sälj jag skulle lägga mitt fokus.

// Ulrika