En industri är en industri i Värmland som Virginia
Hola a todos!
Här sitter jag i min lägenhet i Barcelona och har, förutom ett gympass, bara pluggat idag. Nästa vecka har vi midterm exams och så kommer min pojkvän och hälsar på så jag försöker få undan lite plugg!
Inlägget idag kommer att handla om hur jag med hjälp av Volvo trucks kom till två världsdelar det här året. Ni som läste inlägget igår vet att både jag och min pojkvän fick ett varsitt internship som vi sökte i slutet av förra året.
Min pojkvän Mattias fick åka redan i april, eftersom han skulle hjälpa till att konstruera en ny lastbil för Volvos japanska märke UD. Som ni säkert kan tänka er är det inte gjort i en handvändning att ta fram en ny lastbil och därför bestämdes det att Mattias skulle få vara borta i fem månader för att hinna komma in i jobbet och hinna göra lite nytta.
För min del blev det bara tre månader som blev bestämt eftersom USA, där mitt internship skulle vara, precis infört en ny lag som gjorde det väldigt svårt för utländska medborgare att jobba mer än tre månader utan att det skulle kosta företaget allt för mycket.
Jag skulle få börja jobba i juni och hann därför med att besöka Mattias i Tokyo innan jag drog iväg. Jag åkte dit i början av maj och det är en tid jag verkligen vill rekommendera om man har tänkt sig till Tokyo. Det var lagom varmt och inte speciellt mycket turister än. Jag var borta i 10 dagar och kan ändå inte säga att jag hann med hela stan, den är otroligt stor!
När jag kom hem var det bara en månad kvar tills jag själv skulle få åka iväg. Den tiden var jag dock i allra högsta grad sysselsatt eftersom det är ungefär en månads heltidsarbete att få arbetsvisum i USA.
I alla fall med minsta möjliga marginal hann jag få visumet och jag och tre killar till från Chalmers flög i väg mot North Carolina och Greensboro där Volvo har sitt nordamerikanska huvudkontor. Jag hade förut bara varit i USA en gång, när jag var bebis, så allt var väldigt nytt för mig.
Väl på plats blev vi medlemmar i ett team som jobbade i ett IT-projekt vars mål var att införa nya globala IT-system på alla produktionssiter i USA. Jag och två andra interns fick ansvar för en liten bit av projektet som innebar att genom en pilotstation undersöka hur produktionen skulle kunna göras redo för de nya systemen. Jobbet innebar en hel del dataarbete, men även mycket studier av produktionen vilket gjorde att man kom ifrån kontoret och ut i kärnverksamheten, helt i min smak!
Projektet var otroligt kul och lärorikt för mig och i och med att vi var ett nationellt team så fick vi åka med på utbildningar på Volvos alla produktionsanläggningar. Vi kände oss som riktiga rockstjärnor när vi turnerade runt längs USAs östkust och bodde på alla möjliga fina hotell. Vi hann besöka både New York, Washington och en hel del sydstatslandsbygd och för mig var varje dag på jobbet fantastisk! Vi avslutade sedan de tre månaderna i USA med en veckas ledighet i Miami.
Så här i efterhand känns det fortfarande lite overkligt att jag varit i USA och jobbat för Volvos räkning och jag skrattar lite för mig själv när jag jämför kontrasterna med att tillbringa en sommar på industrihotell i Hagfors. Även om de två upplevelserna är helt olika skulle jag inte vilja sätta den ena framför den andra, utan är istället tacksam för att jag genom mina arbeten fått en insikt i hur folk har det på olika ställen i världen.
På sitt sätt är faktiskt inte industrin på Värmlands landsbygd så olik den på landsbygden i Virginia. En industri kommer alltid att vara en industri och på en liten ort kan en industri betyda mycket om inte allt. Jag själv kunde också till stor del känna igen jargongen och snacket på verkstadsgolvet och även utmaningarna för en produktionsingenjör.
Jag är egentligen ingen person som älskar att resa, sanningen är att jag nog trivs bäst hemma i Värmland. Att jag har rest så mycket på senare tid handlar för mig mer om personlig utveckling. Jag har höga mål med min karriär och tror inte att man i dagens läge har som val att stanna på ett ställe om man vill se sig själv utvecklas och ta sig an nya utmaningar i min bransch.
I morgondagens inlägg (som är det sista!) kommer jag att berätta lite mer om mina tankar om framtiden och hoppas kunna inspirera andra att våga satsa på sig själva!
Ha det bra till dess!
Ciao!
/Julia
Här sitter jag i min lägenhet i Barcelona och har, förutom ett gympass, bara pluggat idag. Nästa vecka har vi midterm exams och så kommer min pojkvän och hälsar på så jag försöker få undan lite plugg!
Inlägget idag kommer att handla om hur jag med hjälp av Volvo trucks kom till två världsdelar det här året. Ni som läste inlägget igår vet att både jag och min pojkvän fick ett varsitt internship som vi sökte i slutet av förra året.
Min pojkvän Mattias fick åka redan i april, eftersom han skulle hjälpa till att konstruera en ny lastbil för Volvos japanska märke UD. Som ni säkert kan tänka er är det inte gjort i en handvändning att ta fram en ny lastbil och därför bestämdes det att Mattias skulle få vara borta i fem månader för att hinna komma in i jobbet och hinna göra lite nytta.
För min del blev det bara tre månader som blev bestämt eftersom USA, där mitt internship skulle vara, precis infört en ny lag som gjorde det väldigt svårt för utländska medborgare att jobba mer än tre månader utan att det skulle kosta företaget allt för mycket.
Jag skulle få börja jobba i juni och hann därför med att besöka Mattias i Tokyo innan jag drog iväg. Jag åkte dit i början av maj och det är en tid jag verkligen vill rekommendera om man har tänkt sig till Tokyo. Det var lagom varmt och inte speciellt mycket turister än. Jag var borta i 10 dagar och kan ändå inte säga att jag hann med hela stan, den är otroligt stor!
 |
| Även om det var lågsäsong för turister när jag var i Tokyo var det svårt att ta sig fram i vissa korsningar, som här i Shibuya. |
När jag kom hem var det bara en månad kvar tills jag själv skulle få åka iväg. Den tiden var jag dock i allra högsta grad sysselsatt eftersom det är ungefär en månads heltidsarbete att få arbetsvisum i USA.
I alla fall med minsta möjliga marginal hann jag få visumet och jag och tre killar till från Chalmers flög i väg mot North Carolina och Greensboro där Volvo har sitt nordamerikanska huvudkontor. Jag hade förut bara varit i USA en gång, när jag var bebis, så allt var väldigt nytt för mig.
Väl på plats blev vi medlemmar i ett team som jobbade i ett IT-projekt vars mål var att införa nya globala IT-system på alla produktionssiter i USA. Jag och två andra interns fick ansvar för en liten bit av projektet som innebar att genom en pilotstation undersöka hur produktionen skulle kunna göras redo för de nya systemen. Jobbet innebar en hel del dataarbete, men även mycket studier av produktionen vilket gjorde att man kom ifrån kontoret och ut i kärnverksamheten, helt i min smak!
 |
| Vi hann vara med på flera teamaktiviteter i USA. På en av dem spelade vi bubbelball, fotboll med stora plastbollar på kroppen. Efteråt fick jag kommentaren ”Julia, you´re not a girl you´re a machine” så jag tror dom gillade min spelstil! |
Projektet var otroligt kul och lärorikt för mig och i och med att vi var ett nationellt team så fick vi åka med på utbildningar på Volvos alla produktionsanläggningar. Vi kände oss som riktiga rockstjärnor när vi turnerade runt längs USAs östkust och bodde på alla möjliga fina hotell. Vi hann besöka både New York, Washington och en hel del sydstatslandsbygd och för mig var varje dag på jobbet fantastisk! Vi avslutade sedan de tre månaderna i USA med en veckas ledighet i Miami.
 |
I Miami lyxade vi till det med ett riktigt fint hotell de sista dagarna,
Four seasons hette det och det rekommenderar jag varmt!
|
Så här i efterhand känns det fortfarande lite overkligt att jag varit i USA och jobbat för Volvos räkning och jag skrattar lite för mig själv när jag jämför kontrasterna med att tillbringa en sommar på industrihotell i Hagfors. Även om de två upplevelserna är helt olika skulle jag inte vilja sätta den ena framför den andra, utan är istället tacksam för att jag genom mina arbeten fått en insikt i hur folk har det på olika ställen i världen.
På sitt sätt är faktiskt inte industrin på Värmlands landsbygd så olik den på landsbygden i Virginia. En industri kommer alltid att vara en industri och på en liten ort kan en industri betyda mycket om inte allt. Jag själv kunde också till stor del känna igen jargongen och snacket på verkstadsgolvet och även utmaningarna för en produktionsingenjör.
Jag är egentligen ingen person som älskar att resa, sanningen är att jag nog trivs bäst hemma i Värmland. Att jag har rest så mycket på senare tid handlar för mig mer om personlig utveckling. Jag har höga mål med min karriär och tror inte att man i dagens läge har som val att stanna på ett ställe om man vill se sig själv utvecklas och ta sig an nya utmaningar i min bransch.
 |
| Här är jag vid en ny lastbil fint lackerad med den amerikanska flaggan. |
 |
| Här är jag utanför kontoret med en sprillans ny MACK-lastbil och en Volvo t-shirt som jag fick av chefen. MACK är ett amerikanskt lastbilsmärke som produceras i USA, men ägs av Volvo. |
I morgondagens inlägg (som är det sista!) kommer jag att berätta lite mer om mina tankar om framtiden och hoppas kunna inspirera andra att våga satsa på sig själva!
Ha det bra till dess!
Ciao!
/Julia
Kommentarer