Om att våga och vinna
Hej igen!
Jag tänkte i detta inlägg skriva om hur jag vågade och vann och kanske får er att göra detsamma. Att just våga är något som jag faktiskt varit ganska bra på genom åren men som växt sig ännu starkare med åren. Jag lever verkligen efter mottot – vad gör det om 100 år? Eller – vad är det värsta som kan hända?
Ni kanske har hört uttrycket ”YOLO” – You´ll Only Live Once? Ett ungdomligt uttryck men det är faktiskt ett sådant bra tycker jag, nu menar jag kanske inte att jag ska slänga mig ut från höga höjder eller göra galna grejer som om jag vore odödlig, men jag vågar anta utmaningar som kommer min väg, som till exempel att skriva denna blogg ;-) Eller när jag fick frågan om att vara instruktör på Sunne Gymnastikförening – ja varför inte? Eller att jag som ensam tjej började på Sunne Boxningsklubb för att jag ville testa boxning … Eller när jag skickade iväg en förfrågan om ett roligt jobb … Jag vill inte ligga där på dödsbädden och ångra massa saker jag inte gjort, att anta utmaningar och testa nya saker är verkligen en del av livet tycker jag och jag tror att man går miste om mycket roligt om man inte gör det …
Här har jag valt ut en speciell händelse där jag vågade och vann en väldigt fin vänskap.
Jag har mina barn på en förskola här i byn och när jag nedkommit med min andra son och skulle ha den store 15 timmar där så ser jag en annan tjej som också kånkar runt på en nyfödd. Jag känner igen henne vid namn men inte mer än så. Pedagogerna har tidigare berättat för mig att min Liam leker så bra med en tjej som heter Enya (som är dotter till den där tjejen). Jag funderar lite på det där och tänker att det vore roligt att ha någon att umgås med under föräldraledigheten som också är ledig. Jag tar mod till mig och skriver till tjejen, som heter Emelie Ögren (numera också Näslund) på Facebook. Jag berättar att våra barn leker ju så bra ihop och att vi kanske kunde ses allihop. Det tar ett bra tag innan hon svarar, så länge att jag hinner tänka att ”jaja, hon var inte intresserad”. Men tillslut så svarar hon och berättar att hon inte tittar in på Facebook så ofta men att det var en jättebra idé att vi ska ses! Vi klickade väldigt bra och sedan dess har vi umgåtts flitigt … Detta var början till en vad jag tror och känner blir en livslång vänskap. Två tjejer som växer upp i samma kommun men som aldrig umgåtts hittar varandra vid 28 års ålder och finner ut att de är själsfränder. Så himla lika i värderingar, intressen, smak och tankar om livet så det är nästan skrämmande ibland :-)
Under dessa år har vi hunnit med; att fylla 30, två bröllop, timmar med samtal om livet och framtiden, en gemensam loppis, fotojobb tillsammans, en efterfest med ett känt rockband, blivit kollegor men också att dela en väldigt obehaglig upplevelse … Man undrar just vad framtiden har att bringa för oss … :-)
Emelie – I love you! Och jag är så glad att jag kastade mig ut och skrev det där meddelandet till dig för lite över 2 år sedan …
”Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.” Astrid Lindgren
/Frida
Jag tänkte i detta inlägg skriva om hur jag vågade och vann och kanske får er att göra detsamma. Att just våga är något som jag faktiskt varit ganska bra på genom åren men som växt sig ännu starkare med åren. Jag lever verkligen efter mottot – vad gör det om 100 år? Eller – vad är det värsta som kan hända?
Ni kanske har hört uttrycket ”YOLO” – You´ll Only Live Once? Ett ungdomligt uttryck men det är faktiskt ett sådant bra tycker jag, nu menar jag kanske inte att jag ska slänga mig ut från höga höjder eller göra galna grejer som om jag vore odödlig, men jag vågar anta utmaningar som kommer min väg, som till exempel att skriva denna blogg ;-) Eller när jag fick frågan om att vara instruktör på Sunne Gymnastikförening – ja varför inte? Eller att jag som ensam tjej började på Sunne Boxningsklubb för att jag ville testa boxning … Eller när jag skickade iväg en förfrågan om ett roligt jobb … Jag vill inte ligga där på dödsbädden och ångra massa saker jag inte gjort, att anta utmaningar och testa nya saker är verkligen en del av livet tycker jag och jag tror att man går miste om mycket roligt om man inte gör det …
Här har jag valt ut en speciell händelse där jag vågade och vann en väldigt fin vänskap.
Jag har mina barn på en förskola här i byn och när jag nedkommit med min andra son och skulle ha den store 15 timmar där så ser jag en annan tjej som också kånkar runt på en nyfödd. Jag känner igen henne vid namn men inte mer än så. Pedagogerna har tidigare berättat för mig att min Liam leker så bra med en tjej som heter Enya (som är dotter till den där tjejen). Jag funderar lite på det där och tänker att det vore roligt att ha någon att umgås med under föräldraledigheten som också är ledig. Jag tar mod till mig och skriver till tjejen, som heter Emelie Ögren (numera också Näslund) på Facebook. Jag berättar att våra barn leker ju så bra ihop och att vi kanske kunde ses allihop. Det tar ett bra tag innan hon svarar, så länge att jag hinner tänka att ”jaja, hon var inte intresserad”. Men tillslut så svarar hon och berättar att hon inte tittar in på Facebook så ofta men att det var en jättebra idé att vi ska ses! Vi klickade väldigt bra och sedan dess har vi umgåtts flitigt … Detta var början till en vad jag tror och känner blir en livslång vänskap. Två tjejer som växer upp i samma kommun men som aldrig umgåtts hittar varandra vid 28 års ålder och finner ut att de är själsfränder. Så himla lika i värderingar, intressen, smak och tankar om livet så det är nästan skrämmande ibland :-)
Under dessa år har vi hunnit med; att fylla 30, två bröllop, timmar med samtal om livet och framtiden, en gemensam loppis, fotojobb tillsammans, en efterfest med ett känt rockband, blivit kollegor men också att dela en väldigt obehaglig upplevelse … Man undrar just vad framtiden har att bringa för oss … :-)
Emelie – I love you! Och jag är så glad att jag kastade mig ut och skrev det där meddelandet till dig för lite över 2 år sedan …
 |
| Frida och Emelie |
/Frida
Kommentarer