måndag 8 maj 2017

En kärleksförklaring

Jag växte upp hos grannen Närke med villfarelsen att värmlänningar levde i sommar och sol med doft av kaprifol där de eviga barnen med fornnordiska namn levde scoutliv i björnskinn med frisyrer ur Vasaätten. Det var i alla fall den bild programmen Hajk och Goliat förmedlade. Det var långt senare, när jag anlände till Karlstad och lärarprogrammet, som bilden delvis monterades ner. Det nybyggda universitetsbiblioteket hade just satt upp Lars Lerins monumentalmålningar av pinade kalhyggen på väggarna och en snabb blick kunde lätt dra paralleller till dystra skräpytor. Men det fanns ett ljus i dessa målningar som förtrollade, det steg ur pölar, passerande moln och från skogsdjupen. Där steg ljuset där ljus inte fanns.

Framsida ur Gösta Berlings Saga, av Selma Lagerlöf, med bilder av Georg Pauli.
Räddades av min mormor från en bokbinderinedläggning på 70-talet.


Pratade om fröken Lagerlöf

Inte långt därefter träffade jag en före detta guide på Mårbacka. Hon pratade om fröken Lagerlöf och jag förtrollade mig i båda. Vi förvandlades snart till föräldrar, levde tio år i Karlstad som studenter och lärare och när barnen kom in i skolåldern flyttade vi upp till hennes hemtrakter i Västra Ämtervik.

Här har vi nu levt i fem år. Det regnar, snöar och blåser som på andra ställen. 40-årsfesterna spårar ur, pensionärer förvillar sig i bärskogarna och man ber för sin skidbacke och blomsterpark varje säsong. Men. Varken kyrkbyar och småförsamlingarna har kunnat beskriva vibrationen jag känner för den här platsen på jorden. Ett ljuvligt brott har begåtts långt tillbaka i tiden ouppklarat, det ligger som en förnimmelse i luften. Ljuset här kommer underifrån och inifrån. Som det alltid har funnits, och alltid är på väg. Precis som Fryken.
/Bästa hälsningar,
Kristian Thorén

1 kommentar:

Conny Olsson sa...

Du skriver se jä blir tårögd Kristian....