onsdag 17 maj 2017

Hederskulturer


Hur tar man hand om en familj som inte har någonstans att vända sig? Det visste inte vi heller. Precis som man lär sig och gå så får man ta några stapplande steg. Efter samtalet från Fatima tog det en timme innan en mamma och tre döttrar stod i förstugan. Tolken som kört dem försvann ut i vintermörkret och det var som att den här decemberkvällen fanns det en station som var öppen i universum.

Inte anade jag då hur ordet väntrum kom att bli den dominerande känslan för den här familjen. Natten fick de sova inne i Sunne hos de bästa av människor som vi ringt strax efter att Fatima ringt och vädjat om hjälp. Vi förstod att det måste bli temporärt. Jag och Sofia började försiktigt höra oss för, en liten krets började jobba.

Barnkonventionen ger barn rätt till skolgång och de här tre flickorna började på varsin skola, med en inövad historia - Smink. Mamman hade ett ovanligt yrke och vi fick kontakt med ett företag som behövde just henne. Till en början använde vi oss av en bulvan som lönen gick till. Det var en skattad normlön men utan de fördelar pensionsavgiften gav. Hela nettolönen tillföll henne. Under tiden flyttade familjen från flera boenden för att i slutändan hitta en lägenhet där barnen kunde ta sig till skolan och mamman till jobbet. Hyran var densamma som de andra lägenheterna.

Samtidigt visste vi att det här är inget sätt att leva. Ett arbete som gav mat och tak över huvudet. Men knappast över själen. Att leva gömd är ett hemskt liv, där du inte kan tro någon om något gott och inte lita på vänner du fått. Det visade sig att tolken hade tagit hand om skadeståndet, och portionerade ut det efter egen pipa. Vi konfronterade henne och summan, en bunt femhundralappar, sattes in på mammans hemliga och egendisponderade konto. En liten trygghet.

Eftersom landet de kom ifrån ansågs vara tryggt och asylskäl i 99% av fallen avslogs ville vi att mamman kunde söka uppehållstillstånd för arbete, vilket i slutändan kan ge ett permanent. Eftersom facket krävde att tjänsten utannonserades så gjorde vi så, fick inga sökande, och när facket fick nys om detta så började mardrömmen.

Bronshästen i Rottneros. Maktens djur.




















En facklig representant dök upp hos mammans arbetsgivare, som ringde mig och bad mig vara med som vittne. Under en timme bevittnade jag hur representanten hotade och satte skräck i både mig och arbetsgivaren för att han inte hade tecknat kollektivavtal med övriga anställda. De nödvändiga försäkringarna var redan tecknade, men själva avtalet låg öppet. 
Om det här var ett möte för att vilja få över en arbetsgivare så gjorde den här representanten det uslaste intrycket jag någonsin skådat. Han använde arbetsgivarens vilja att anställa en gömd flykting på schyssta villkor till ett slagträ i en förhandling. Han lekte pamp med en familjs liv. Efter mötet, som slutade i chock och tystnad, ringde jag länsordföranden och frågade om han inte kunde göra något. Njae, var svaret, det skulle innebära att gå emot sina egna och det ville han inte. 

Vi fick börja om igen och försökte hitta den där procenten. Många är de brev till Migrationsdomstolen i Göteborg jag har skickat, men de hot som familjen tog emot via telefon var inte registrerade. Vi fick tag på vittnesmål från människor som hade hört dödshoten uttalas men det gav föga. Migrationsverkets bedömning om rättsstaten låg fast. Så här höll vi på i ett år.

Jag har inte nämnt sonen. Han levde sitt egna liv som gömd hos allehanda kompisar i en annan del av länet. Hur han fick sina inkomster? Kriminalitet. Han dök ibland upp, åt mat , fick lite pengar av mamman och drog sedan. En kväll ringde han från häktet. Han hade åkt fast i en poliskontroll.

Det dröjde en vecka så blev han utvisad. Vi visste då att samma skulle gälla för övriga familjen. Plötsligt började pengarna sina på mammans konto. Det visade sig att hon hade överfört nästan hela besparingarna till sonen, som hade hittat ett litet hus han behövde. Vi fick skjuta till. Någon månad senare ringde en släkting till mamman, sonen hade råkat ut för en trafikolycka och låg nu på sjukhus.

Där tog hon ett fullt naturligt beslut som vilken förälder som helst skulle ha gjort. Hon ville dit. Hon klev upp ur sitt gömställe. Polisen ringde och berättade när de tänkte hämta familjen och så blev det. En tidig novembermorgon blev de hämtade i en minibuss, och skickade till landet de flytt från.

En vecka senare ringde telefonen

En vecka senare ringde telefonen. Det var Fatima. Brodern hade klarat sig – hjärnskakning - men huset han hade köpt i utkanten av en stad saknade både hela fönster och värme. Där bodde familjen nu, med dödsdom och i ständig skräck för att pappans släkt skulle hitta dem. Det var kallt och de längtade till våren, när värmen kom.

Det har varit svårt att nå dem, och nu är det länge sedan jag hörde något. Fatima tog sig tillbaka till Sverige (en helt egen historia), men bor numera utomlands. Jag har varit noggrann med att vara tillräckligt luddig för att inga människor ska hängas ut här. Trots det så vill jag tacka den trupp av människor av alla åldrar, yrken och politisk färg som på ett häpnadsväckande sätt har ställt upp och skyddat en familj som var i behov av skydd. Det finns få som har haft så starka skäl som de, trots det fick de inte stanna.

Ibland undrar jag verkligen om vi gjorde rätt. De två år som gick är i mångt och mycket två förlorande år. År av flykt, bävan, oro och en strimma hopp för fyra kvinnor. Den hederskultur som jag anklagar både pappan och sonen och även kvinnorna för att upprätthålla är verkligen förgörande. Den prestigen och rädslan att tappa ansiktet finns även i svensk fackkultur.

Jag är innerligt ledsen att vårt land och de företrädare jag hade hoppats på kunde stå upp för solidaritet för de svagaste verkligen svek där sveket var som störst. Byråkratin är en sak, men när horisonten kommer nära och människor träder fram så blir jag så glad för de som står upp för mänsklighet, omsorg, och rättvisa och så ledsen över de som sätter prestigen och att vinna först.

Sagolika Sunne?

Kristian Thorén

Inga kommentarer: