torsdag 11 maj 2017

Flykten

Efter flera år återkom jag till skogarna. De senaste åren - starten av företaget, mina barn, huset – allt tog min tid fram mot natten. Med tiden krymper även orken. Herakles behöver en Iolaos, den vän som både står i och utanför, för att bekämpa hydran av måsten. Sofia, min fru, är min Iolaos. I en av våra uppförsbackar bromsade vi, satte oss ner tillsammans och började lägga livspusslet igen. Åter till 40 timmars arbetsvecka, fokus på en sak i taget, att säga nej och den där pusselbiten som är så svår att hitta – den tomma. Den saknar kontur och släktskap med andra bitar. 

Det närmaste jag kan komma i språket är känslan av frid. Många kanske fyller den med religiösa förklaringar och söker den i hänryckningen med andra, i bön eller lovsånger. Jag söker den i ensamhet, med mig själv, utanför ett oss. Vad jag gör? Det är så enkelt – Den fysiska rörelsen framåt, en fot framför den andra tills pulsen hörs i öronen och som till slut kopplas till en större rytm. Löpningen.

Under en dallrande sommardag runt Apelungen är jag Filippides på väg från slaget vid Marathon. I regntunga höstskogar på Sundsberget tassar jag som irokesernas budbärare mellan stammarna med freden vikt i bröstet. Jag springer snabbare än en pråm på Hudsonfloden när jag som Rocky Balboa passerar småbåtshamnen vid barkstationen. Eller uppe i elljusspåren är jag Jodie Fosters agent i ”När lammen tystnar”, ännu inte informerad om det fall som jag snart ska ta mig an under lysrörens ljus.

"Himmel över Fryken"



















Som sagt - Jag besökte och besöker fortfarande naturen för sällan. Mitt ursprung saknar jägare och skogsägare, kulturens påhittade förvaltare av naturen. Nej, under mina strövtåg är jag blind för virkesförråd, var skördaren kan ta sig fram och när björnspillningen släpptes. Ovetandes passerar jag över skiften som strimlats av generation efter generation av vaktande släkter, och har ingen aning om de djur som lagts under stövel och tass där jag passerar. Ibland har jag kommit till en slaktplats efter vilda djur eller jägare, och slås av hur onaturligt det ser ut. Ingen värdighet – bara våld.

Det är i denna spännvidd vi lever

Det är i denna spännvidd vi lever, vid gränsen till vildmarken men nära till världen. Liksom vi lever med freden och kriget mer än någonsin här. Förr, när Lagerlöf, Tunström, Hedin och andra tog med sig historierna hit hänfördes läsarna av exotismen och tog flykten in i litteraturen för att komma ut i världen. Idag, med alla människor på Migrationsverkets boenden (så intetsägande beskrivning!) så finns världen mer påtagligt närvarande i många liv. Där löpningen inte är ett motionspass utan bokstavligen livet, där djuriskt våld utövas på människor, där överlevnad sällan handlar om ödmjukhet.

Jag har upplevt både hedervärda och hemska flyktingar, alla påverkade av sin historia. Det är en utmaning och en styrka hos ett litet emigrationsbenäget folk vid en sjös åsar att tag i en flyktingström och leda den in i lugnet. Jag har sett det i de ideella föreningarna, hos migranterna, hos enskilda individer, men också som en gemensam kraft hos kommun och näringsliv . Det verkar som ömsesidig respekt höjer varandra och det tycker jag vi har kommit på god väg mot – känslan av frid.

För er som undrar om jag inte ska skriva om bryggeriet – till er vill jag bara säga: håll ut! Jag vill först berätta om hur man gömmer en flyktingfamilj och hur manlig heder förstör verkligen allt.
/Kristian

Inga kommentarer: