Fryksdalingarna är en äventyrsfull stam
Jag pratade om kraften eller förnimmelsen i mitt första
inlägg. Någonting ryckte i mig. Fryksdalingarna är en äventyrsfull stam.
Runtomkring mig såg jag engagemang, kreativitet och mod hos människor. De
vandrade förr mot Bergslagen för att bryta malm om vintrarna, och många var dem
som drog mot Amerika där livets vinter blev för bister. Förslagenheten här i
bygden syns än, i de föreningar, småföretag och inte minst i den konstnärliga
myllan som idag gör Sunne verkligen sagolikt.
Jag hade bryggt en hel del öl
i min ungdom. Då var alkoholen och priset drivande. Ibland blev det till och
med gott. Snart upptäckte jag att ju mer noggrann jag var, desto bättre blev
resultatet. Kemin bakom började locka mig. Med flytten till Värmland och
småbarn i studentfamiljen så gjorde jag mest välling under dessa år.
Det var
med flytten till Västra Ämtervik som intresset kom tillbaka. Jag lyckade hyra
in mig hos min bagarsvägerskas lokal i Kålsgårdens äldreboende. Där bryggde jag
under tidiga mornar medan barnen sov och pensionärerna var vakna. Det var när
jag träffade William Olsson på Stöpafors kvarn och började experimentera med
havre som bitarna föll på plats. Här fanns en unik produkt med stark lokal
förankring. Den bara måste växa och bli till!
 |
| . Jag älskar att måla - efter 25 års uppehåll |
Ett ölbryggeri med ca 30 000 liters produktion
Jag ska inte trötta er med hur det ena ledde till det andra. Det brukar jag dra under bryggerivisningarna. Dessa långa händelsekedjor är ju min tolkning av verkligheten, och det är knappast en till hälften min förtjänst. Jag är lycklig som har kommit i kontakt med så många människor i den här bygden som lotsat mig till där vi är idag – ett ölbryggeri med ca 30 000 liters produktion, med visionen att alla våra råvaror ska vara lokala om 5 år.
Idag är havren och vattnet lokalt, och jästen odlas i bryggeriet. En humlegård är planterad på Ridgedale Permaculture och förhoppningsvis så kan vi värmländska bryggerier ha ett mälteri med korn från trakten om några år.
Ibland när jag har visningar
i bryggeriet så hör gästerna snabbt att något inte stämmer. Jag stannar upp i
mitt pladder. ”Ni hör att jag inte är från Västra Ämtervik”, ”Mmm”, ”Just, jag
är från Östra”. Antingen skratt eller stum tystnad. Det sista är intressant,
eftersom gruppen måste ta mig för värmlänning. Ni vet, den som skarvar med
sanningen, drar till med nöe och det är int så noga. Som kollrar bort sin
lyssnare så pass att värmlänningen är den som skrattar sist. Andra hade blivit
obekväma av att publiken inte förstod skämtet. Jag blir stolt.
Nu är min tid till ända. Jag
har tagit tillfället i akt att prata om annat än min kanske mest självklara
roll i samhället. Det är som bryggare jag vill fortsätta här i Sunne, men det
är det större livet jag har försökt visa upp. Jag säger som kyrkoherden brukar
säga vid skolavslutningarna – Ta hand om er!
Kommentarer