Värmlands stränder

Nu kommer en hemsk historia som varken slutar lyckligt eller är sedelärande. Ibland händer det att något oväntat tangerar våra cirklar och hamnar i omloppsbana. Tillfället då ett ord eller en handling som lika gärna kunde förbli osagt eller ogjord vänder ett liv.

Min fru jobbade som gymnasielärare för ungdomar som just hade kommit till Sverige som flyktingar. Alla samlades, gamla strukturer dekonstruerades, gamla bråk blev som nya. Alla krävde respekt av alla. Precis som på haven var det stiltje, bris och storm. Alltid hårt arbete under däck på fartygen. Jag kunde se min fru som en slags fyrtorn som signalerade grunden och farlederna.

Ibland lotsade eleverna varandra och det var ibland den enda glädjen hon bar hem. Det var dock de som ständigt skulle uppehålla sig vid grunden (tänk Kapten Ynkrygg!), som stolt skulle leka med branterna som också fick den mesta uppmärksamheten. Ute på det öppna havet tuffade flickorna, tysta smugglarbåtar, sällan byggda för hög sjö.

Vy över Fryken från Öjervik

Fatima

En sådan var Fatima, uppvuxen i ett europeiskt land i ett minoritetsfolk. Pappan hade kommit i olag med den lokala maffian och över en natt hade Fatimas mamma fått sälja alla sina värdesaker, samlat de tre döttrarna och sonen och kastat sig sig på ett plan med pappan som till slut hamnade i Sverige. De sökte asyl. Anledningen?

En korrupt rättsstat där pengar är allt, släkten näst och tillhör du inte majoriteten är du ingenting värd. Maffian plockade skuldsatta familjer obehindrat. Inom den egna folkgruppen fanns det också starka traditioner kring manligt och kvinnligt. En framskjuten rättighet var att slå sin fru och sina barn för sina egna misslyckanden. Det gjorde den här pappan, om och om igen.

Till slut vågade hon anmäla honom. Mamman vågade knappt vittna mot sin man, de fick lita på bevisningen som tyvärr var oomtvistlig. Han dömdes till ett långt fängelsestraff och utvisning. Snart började telefonsamtal komma från hemlandet att de hade dragit skam över familjen och hämnd skulle utkrävas. Nästan samtidigt avslogs familjens gamla gemensamma asylansökan.

Långt ute till havs

Min fru hade sett henne långt ute till havs. Tomma ögon, ingen kraft. En eftermiddag i december bad Fatima om ett kort samtal efter skoldagen. En lärare har alltid väskan redo, men Sofia satte sig ner. Fatima berättade att hon nog en dag kanske skulle vara borta. De hade fått beskedet om avvisning och att polisen skulle verkställa beslutet samma vecka.

Historien här ovan vecklades ut. Sofia gav henne sitt nummer och sa att Fatima skulle ringa om hon behövde. Det dröjde ett par dagar så kom samtalet en kväll. Familjens tolk hade tagit dem i en bil och i mörkret kört kors och tvärs genom Värmland desperat letandes efter en strand. De skulle annars dö, oönskade av alla. Det gick knappt att höra hennes röst genom snömodd, radioskuggor och djupa skiffer av förtryck. Hon kunde lika gärna inte ha ringt. Ett ord sades som räckte i två år.

Hon sa hjälp.


/ Kristian Thorén