Landa på Frykenstrand i Sunne
Sola i Karlstad, nä inte precis, det småregnade faktiskt. Men jag i likhet med många andra hade ingen aning om att det var en servitris på Stadshotellet som kallades för Sola, för att hon alltid var så vänlig och trevlig mot gästerna och sken som en sol … För att inte tala om Sandgrund. Dessa dansbandens Mecka, hade jag heller aldrig hört talas om. Skämskudde fram …
Vi installerade oss i huset med de blommiga tapeterna i taket, Mia i skolan och Anna på dagis och jag på Diös kontor. Hektiska dagar väntade, hotellet skulle marknadsföras, personal skulle anställas och inte minst – hotellet skulle färdigställas. Diös verkmästare hade lite svårt att inse att damer med jättehöga klackar hade något innanför pannbenet. Men till slut insåg han att det var nog bäst att hon befann sig på hotellet. Allt gick som smort. Café Artist blev Karlstads inneställe, hotellet fylldes av affärsresenärer i veckan och Sandgrunds dansgäster på helgerna. Att ingen etablerat ett samarbete med Sandgrund tidigare fattar jag inte.
Tre år i rad fick jag utmärkelsen Årets Hotelier, inte illa om jag själv får ha synpunkt på saken. SARA ansåg nu att en kvinna med min energi vore något för Grand i Borås som hade vissa problem. Barnen tyckte ok, det vore väl kul och inte minst Mia som såg närheten till Göteborg som väldans attraktivt.
Men ve och fasa för denna stad, Borås du kalsongbaronernas högborg, du fuktiga, regniga plats på jorden, skona mig, jag vill härifrån nu ...
Och vips, när nöden är som störst är hjälpen som närmast, ett talesätt som verkligen infriades. Reso kallade. Kom, kom till Karlstad vi behöver dig där, och så var jag helt plötsligt anställd av rörelsen. Först Gustaf Fröding, sen Folkets Hus som behövde en hjälpande hand. Innan jag visste ordet av hade jag landat på Frykenstrand i Sunne, denna sagolika plats på jordens yta. Det kändes verkligen som att komma hem och jag trodde faktiskt att jag skulle avsluta min karriär som värdshusvärdinna, en i gänget som gjorde nästan allt … Med andra ord tillbaka på ruta ett i dubbel bemärkelse.
Vi hade roligt på jobbet jag och min personal. När jag blev uppringd av en head hunter angående Spa och Selma blev jag ytterst tveksam. Varför byta ut mitt mycket problemfria liv mot ett liv som bas över dessa två mastodonter. Det var dock två saker som fick mig att tacka ja:
Det ena var att tackade jag nej måste jag hålla tyst om vad jag ansåg om hur det drevs.
Det andra var att HTF:s ombudsman ringde och sa att tjänstemännen inte ville ha dit mig …
… och så plötsligt händer det. Petter Stordahlen dyker upp med en stor penningpåse och köper hotellen. Det var jättekul till en början men till slut fastnade skrattet i halsen. Framför allt den dagen när hans nyanställde segmentsansvarige dök upp på arenan och förklarade att Choice beslutat att dela upp hotellen till två egna enheter med en chef på varje …
Tack för mig, då vill inte jag vara kvar, gick det inte förut kan det inte gå nu heller. Den ena chefen efter den andra fick sparken och till slut stängdes Selma och vad som hände med hotellet är nog alla väl medvetna om … Trist slut för ett så fint hotell …
Nu är historien avklarad, något förkortad men den längre versionen får bli i mina memoarer … haha. Så nästa vecka berättar jag om min underbara semester, som självklart fylls av allehanda projekt …
Trevlig helg på er och tills vi ses igen … kvidelivitt
/Kristina
Vi installerade oss i huset med de blommiga tapeterna i taket, Mia i skolan och Anna på dagis och jag på Diös kontor. Hektiska dagar väntade, hotellet skulle marknadsföras, personal skulle anställas och inte minst – hotellet skulle färdigställas. Diös verkmästare hade lite svårt att inse att damer med jättehöga klackar hade något innanför pannbenet. Men till slut insåg han att det var nog bäst att hon befann sig på hotellet. Allt gick som smort. Café Artist blev Karlstads inneställe, hotellet fylldes av affärsresenärer i veckan och Sandgrunds dansgäster på helgerna. Att ingen etablerat ett samarbete med Sandgrund tidigare fattar jag inte.
 |
| Kristina blev Årets Hotelier tre år i rad |
Tre år i rad fick jag utmärkelsen Årets Hotelier, inte illa om jag själv får ha synpunkt på saken. SARA ansåg nu att en kvinna med min energi vore något för Grand i Borås som hade vissa problem. Barnen tyckte ok, det vore väl kul och inte minst Mia som såg närheten till Göteborg som väldans attraktivt.
Men ve och fasa för denna stad, Borås du kalsongbaronernas högborg, du fuktiga, regniga plats på jorden, skona mig, jag vill härifrån nu ...
Och vips, när nöden är som störst är hjälpen som närmast, ett talesätt som verkligen infriades. Reso kallade. Kom, kom till Karlstad vi behöver dig där, och så var jag helt plötsligt anställd av rörelsen. Först Gustaf Fröding, sen Folkets Hus som behövde en hjälpande hand. Innan jag visste ordet av hade jag landat på Frykenstrand i Sunne, denna sagolika plats på jordens yta. Det kändes verkligen som att komma hem och jag trodde faktiskt att jag skulle avsluta min karriär som värdshusvärdinna, en i gänget som gjorde nästan allt … Med andra ord tillbaka på ruta ett i dubbel bemärkelse.
 |
| Årets kvinna i och för näringslivet i Sunne |
Vi hade roligt på jobbet jag och min personal. När jag blev uppringd av en head hunter angående Spa och Selma blev jag ytterst tveksam. Varför byta ut mitt mycket problemfria liv mot ett liv som bas över dessa två mastodonter. Det var dock två saker som fick mig att tacka ja:
Det ena var att tackade jag nej måste jag hålla tyst om vad jag ansåg om hur det drevs.
Det andra var att HTF:s ombudsman ringde och sa att tjänstemännen inte ville ha dit mig …
Nya utmaningar på Selma och Spa
Vem kunde missa en sådan utmaning, inte jag i alla fall. En del slutade och andra rättade in sig i leden och sen var det bara att kavla upp ärmarna och köra så det rök. Två stora hotell blev ett företag där varje hotells unicitet utnyttjades i marknadsföringen. Kommer i skrivande stund inte ihåg hur många utmärkelser vi fick under mina år där, men det var en hel del.… och så plötsligt händer det. Petter Stordahlen dyker upp med en stor penningpåse och köper hotellen. Det var jättekul till en början men till slut fastnade skrattet i halsen. Framför allt den dagen när hans nyanställde segmentsansvarige dök upp på arenan och förklarade att Choice beslutat att dela upp hotellen till två egna enheter med en chef på varje …
Tack för mig, då vill inte jag vara kvar, gick det inte förut kan det inte gå nu heller. Den ena chefen efter den andra fick sparken och till slut stängdes Selma och vad som hände med hotellet är nog alla väl medvetna om … Trist slut för ett så fint hotell …
52 veckors semester
Vad hände då med mig? Jo jag konsultade ett tag för Choice. Men sen bestämde jag mig för att ta 52 veckors semester, att bara tänka på mig och de mina, att inte behöva känna mig som den ynkliga köttslamsan i hamburgaren, att slippa känna trycket från personalen underifrån för att inte tala om trycket från ovan …Nu är historien avklarad, något förkortad men den längre versionen får bli i mina memoarer … haha. Så nästa vecka berättar jag om min underbara semester, som självklart fylls av allehanda projekt …
Trevlig helg på er och tills vi ses igen … kvidelivitt
/Kristina
Kommentarer