Vintervägar, halka och bilkörning
Tidig morgon, jag ska till Karlstad och jobba. Jag stapplar fram på den isiga gårdsplanen. Väl i bilen på vägen märker jag att det är riktigt halt. Jag kan köra till jobbet tre håll, och när det är dåligt väglag kör jag inte min vanliga vackra väg över Nilsby och Kil.
Den här morgonen är det inte så mycket snö men is.
Första backen upp märker jag att det är superhalt, vägen svänger i början av backen och nu sladdar bilen, jag tänker att jag måste ta det ännu försiktigare, och när jag är nästan uppe på backkrönet sladdar bilen ännu mer och jag växlar ner till ettan… ingen bra idé.
Bilen slirar bara, mina dubbar fäster inte, så fort jag släpper bromsen så glider jag åt fel håll, bakåt ner för backen.
Jag kan stanna bilen men kommer inte framåt och släpper jag på bromsen så glider jag bakåt. Jag prövar några gånger men nä bilen åker bara bakåt.
Det är inte särskilt mycket trafik på denna grusväg, så jag vet att jag kan bli stående länge innan någon kommer. Jag drar åt handbromsen hårt och bilen blir stående.
Jag behöver hjälp, att backa nerför backen utan att hamna i diket känns omöjligt. Så med reflexväst på, varningsblinker igång och triangeln uppställd lämnar jag bilen.
Det är snorhalt, men jag lyckas ta mig tillbaka till huset. Där väcker jag min vän och tycker vi kan ringa bonden, det är sånt man gör på landet när det krisar, de har allt man behöver.
Vi avvaktar att ringa bonden. Jag och min icke så entusiastiska vän går mot bilen, han är inte lika vettskrämd som jag för halkan och verkar vara inställd på att det går att köra. Vi hoppar båda in i bilen, jag i passagerarsätet.
Jag känner mig aningen nöjd med att inte han heller lyckas få bilen att ta sig framåt, då är det inte främst fel på min körkunskap utan det är helt enkelt för halt, dubbarna fäster inte. Bilen glider bakåt, min vän lyckas få den att lägga sig på tvären. Några gånger tänker jag att vi kanske hamnar i det ena diket eller det andra men bilen håller sig krav på vägen. Jag hoppar ur för att försöka putta och vända bilen med nosen fram. Stor lättnad sköljer över mig när bilen hamnar rätt och glider iväg.
Jag hade aldrig fixat det där själv. Allt trixande med handbroms och kanske ännu viktigare det självklara lugn min vän verkar känna trots att även han inser att bilen lika gärna kunde hamnat i diket. Det lantliga morgondramat är över vilket jag är mycket tacksam för.
Bilen får stå kvar tills isen börjat smälta och vägen grusats. Jag ringer min chef och berättar att jag idag inte lyckas ta mig till jobbet. Så helt oplanerat får jag en dag hemma.
Jag minns att jag som liten under vintern pratade om och önskade att få bli insnöad.
Tänk en sådan lycka att inte kunna gå till skolan, inte för att jag inte gillade att gå i skola utan för att få uppleva själva grejen. Att något helt annorlunda hände som inte gick att påverka. När jag var liten, på åttiotalet, minns jag att det hände att elever blev insnöade och slapp gå till skolan, men det hände ju aldrig i Skåne utan i andra delar av landet.
Men denna dag fick fröken stanna hemma. Att bo på landet har sina utmaningar men lugnet, nya vänner, mitt vackra hem, närheten till naturen och massa annat bra gör att jag känner mig säker på att flytten till Värmland är något av det bästa jag hittills gjort.
Önskar er alla en fridfull Jul!
/Line Malmsten
Sunnebloggen önskar alla en God Jul och ett Gott Nytt År!
Nu gör vi uppehåll för helgerna och återkommer igen vecka 3 (15 - 19 januari) med en ny omgång spännande berättelser och nya bekantskaper.
Den här morgonen är det inte så mycket snö men is.
Första backen upp märker jag att det är superhalt, vägen svänger i början av backen och nu sladdar bilen, jag tänker att jag måste ta det ännu försiktigare, och när jag är nästan uppe på backkrönet sladdar bilen ännu mer och jag växlar ner till ettan… ingen bra idé.
Bilen slirar bara, mina dubbar fäster inte, så fort jag släpper bromsen så glider jag åt fel håll, bakåt ner för backen.
Jag kan stanna bilen men kommer inte framåt och släpper jag på bromsen så glider jag bakåt. Jag prövar några gånger men nä bilen åker bara bakåt.
Det är inte särskilt mycket trafik på denna grusväg, så jag vet att jag kan bli stående länge innan någon kommer. Jag drar åt handbromsen hårt och bilen blir stående.
Jag behöver hjälp, att backa nerför backen utan att hamna i diket känns omöjligt. Så med reflexväst på, varningsblinker igång och triangeln uppställd lämnar jag bilen.
Det är snorhalt, men jag lyckas ta mig tillbaka till huset. Där väcker jag min vän och tycker vi kan ringa bonden, det är sånt man gör på landet när det krisar, de har allt man behöver.
Vi avvaktar att ringa bonden. Jag och min icke så entusiastiska vän går mot bilen, han är inte lika vettskrämd som jag för halkan och verkar vara inställd på att det går att köra. Vi hoppar båda in i bilen, jag i passagerarsätet.
Jag känner mig aningen nöjd med att inte han heller lyckas få bilen att ta sig framåt, då är det inte främst fel på min körkunskap utan det är helt enkelt för halt, dubbarna fäster inte. Bilen glider bakåt, min vän lyckas få den att lägga sig på tvären. Några gånger tänker jag att vi kanske hamnar i det ena diket eller det andra men bilen håller sig krav på vägen. Jag hoppar ur för att försöka putta och vända bilen med nosen fram. Stor lättnad sköljer över mig när bilen hamnar rätt och glider iväg.
 |
| Bilen får stå kvar tills isen börjat smälta och vägen grusats. |
Bilen får stå kvar tills isen börjat smälta och vägen grusats. Jag ringer min chef och berättar att jag idag inte lyckas ta mig till jobbet. Så helt oplanerat får jag en dag hemma.
Jag minns att jag som liten under vintern pratade om och önskade att få bli insnöad.
Tänk en sådan lycka att inte kunna gå till skolan, inte för att jag inte gillade att gå i skola utan för att få uppleva själva grejen. Att något helt annorlunda hände som inte gick att påverka. När jag var liten, på åttiotalet, minns jag att det hände att elever blev insnöade och slapp gå till skolan, men det hände ju aldrig i Skåne utan i andra delar av landet.
Men denna dag fick fröken stanna hemma. Att bo på landet har sina utmaningar men lugnet, nya vänner, mitt vackra hem, närheten till naturen och massa annat bra gör att jag känner mig säker på att flytten till Värmland är något av det bästa jag hittills gjort.
Önskar er alla en fridfull Jul!
/Line Malmsten
Sunnebloggen önskar alla en God Jul och ett Gott Nytt År!
Nu gör vi uppehåll för helgerna och återkommer igen vecka 3 (15 - 19 januari) med en ny omgång spännande berättelser och nya bekantskaper.
Kommentarer