tisdag 27 februari 2018

De e knas

Det är varmt ute, faktum är att det är en av de svettigaste dagarna på hela sommaren. Det normala skulle vara att ha på sig luftiga kläder, men inte idag. Istället har jag tagit på mig en tjock fruit of the loom-sweatshirt och tunga tjocka jeans med ett stort broderi över bakfickan. Det är inte Fubu-jeans, som det borde vara, utan någon billigare variant från Jack and Jones. Mina bruna Adidas Superstars är på, plånboken kopplad med en kedja till jeansen.

Det är augusti, jag är kanske 13 år och jag och min bästa kompis som förblir anonym i den här texten (men vi kan kalla honom Calle Nyström, numera lagkapten i GAIS) är på väg med hans storasyster till en konsert. Och inte vilken konsert som helst heller. TLK. The Latin Kings. Med Dogge Doggelito, Salla och Cheppe. I Rottneros. I Berättarladan.

Bara några dagar tidigare har jag suttit framför Voxpop och rappat med i listettan De e knas. Och nu är de här. Och det är framförallt det som är det stora. Att de coola artisterna från Stockholmsförorten är i Sunne, och inte så mycket musiken i sig. Även om jag älskar De e knas (och har lärt mig den utantill) så är det också den enda TLK-låt jag hört. Men nu är det viktigt att de fattar att vi fattar. Därför har jag klätt mig i de kläder jag har som ska ge mig mest street-credd (vilket förstås säger oerhört lite). Vi är inga lantisar.

Dörrarna till ladan glider upp. Inte så många på plats än. Vi sätter oss någonstans mitt på läktaren. Det hade inte spelat någon roll var vi satt oss. När konserten drar igång är det nämligen fortfarande ledigt nästan överallt. I lokalen är det jag, Carl, hans syster och kanske tio tanter och farbröder som tillsammans köpt upp all henna-hårfärg och alla Gudrun Sjödén-kläder i trakten. En mycket känd Sunnekonstnär är där också. Medelåldern är kanske 70 år. Om man räknar in oss som går på högstadiet. Och artisterna. Det osar inte hiphop om publiken, kan man säga. Jag skäms. Vi gör bort oss!

Dogge kommer upp på scenen. Han ber folk att komma närmare. Vi står snart framme vid scenkanten allihop. Folk har kul, och dansar. Men ingen kan några av låtarna. Jag tycker att det känns som ett felbokat uppträdande på ett ålderdomshem. Tills Dogge tar upp De e knas. Jag glömmer bort allt. Sjunger med. Får ögonkontakt med Dogge. Och innan jag vet ordet av har han dragit upp mig på scenen och gett mig micken. Jag rappar texten. Luften vibrerar av värme. Jag möter Sunnekonstnärens blick. Vi är rätt coola i Sunne, tycker jag att han säger med ögonen. Svetten rinner nerför ryggen. Jag svävar i mina stora jeans.

För mycket jävla hamish, du tror jag skojar
Nojig, för en fet jävla paranoia
Måste hålla mig lugn, för jag e ung
Ingen färsking som ska greppa micken å spela tung
I dag e det fett, det e super, det e kalas
Men i morgon blir det värre för vi sitter i knas

De e knas, själar i förorten tar mig under
Inga lugna stunder, för många pundarunder
De e knas, själar i förorten tar mig under
Inga lugna stunder, för många pundarunder
De e knas

/Björn

Inga kommentarer: