I skuggan av Corona
Våren 2020 går till historien som den tid när hela världens vändes upp och ner på bara någon vecka. Själv minns jag Asiaten i slutet på 1950-talet och hur man pratade om den men inte särskilt mycket mer liksom alla de senare ”pandemierna” som Hongkong- och Svininfluensan med flera men inte vändes hela världen upp och ner för det.
Under mina år i södra Sverige minns jag hur jag i samband med en skogspromenad med en äldre herre gick förbi ett torp och han berättade att där dog en hel familj i ”Spansken” runt 1920-talet.
Det var en tragisk historia och vi stod tysta en stund framför torpet innan diskussionen gick vidare om mer vardagliga ting.
Den här minnesbilden visar att historia och tidigare erfarenheter är färskvara och att särskilt obehagliga saker vill vi gärna glömma fortare än vad som ibland är nyttigt.
Åter till Coronautbrottet våren 2020.
Vi hörde under vintern talas om ett utbrott i Kina men det är långt borta i öster och vi har vår fantastiska sjukvård att förlita oss på om den ändå skulle komma något virus ända in i vårt eget ombonade västerland.
Det var bara ett par detaljer vi glömde i sammanhanget. Under de senaste 3–4 decennierna har vi och alla andra länder blint förlitat oss på ett fritt flöde av varor och tjänster och i den heliga minimeringen av alla lagernivåer, alltifrån försvarets beredskapslager, till livsmedelslager, oljedepåer till skyddsutrustning för sjukvårdspersonalen så stod vi bokstavligt talet nakna när Coronaviruset slog till och protektionismens klor grep tag i alla beslutsfattare världen över.
Nu började den balansakt som vi är mitt inne i nämligen att minimera dödstalen samtidigt som de ekonomiska hjulen på något sätt ändå måste hållas igång. I detta ekorrhjul sitter man nu som 70-plussare med karantänförmaningar med ett minimerat umgänge, avstånd till de man träffar ute och man vet inte vad som är värst, en lång karantän över flera månader eller en coronasmitta som man förhoppningsvis klarar eller i bästa fall en befriande vaccinering någon gång framåt årsskiftet.
Väntan på att gräset ska växa så man får komma ut och klippa gräsmattan och att vägen till torpet ska torka upp har aldrig varit så efterlängtad som Coronavåren 2020.
Bengt Algotsson
Under mina år i södra Sverige minns jag hur jag i samband med en skogspromenad med en äldre herre gick förbi ett torp och han berättade att där dog en hel familj i ”Spansken” runt 1920-talet.
Det var en tragisk historia och vi stod tysta en stund framför torpet innan diskussionen gick vidare om mer vardagliga ting.
Den här minnesbilden visar att historia och tidigare erfarenheter är färskvara och att särskilt obehagliga saker vill vi gärna glömma fortare än vad som ibland är nyttigt.
Åter till Coronautbrottet våren 2020.
Vi hörde under vintern talas om ett utbrott i Kina men det är långt borta i öster och vi har vår fantastiska sjukvård att förlita oss på om den ändå skulle komma något virus ända in i vårt eget ombonade västerland.
Det var bara ett par detaljer vi glömde i sammanhanget. Under de senaste 3–4 decennierna har vi och alla andra länder blint förlitat oss på ett fritt flöde av varor och tjänster och i den heliga minimeringen av alla lagernivåer, alltifrån försvarets beredskapslager, till livsmedelslager, oljedepåer till skyddsutrustning för sjukvårdspersonalen så stod vi bokstavligt talet nakna när Coronaviruset slog till och protektionismens klor grep tag i alla beslutsfattare världen över.
Nu började den balansakt som vi är mitt inne i nämligen att minimera dödstalen samtidigt som de ekonomiska hjulen på något sätt ändå måste hållas igång. I detta ekorrhjul sitter man nu som 70-plussare med karantänförmaningar med ett minimerat umgänge, avstånd till de man träffar ute och man vet inte vad som är värst, en lång karantän över flera månader eller en coronasmitta som man förhoppningsvis klarar eller i bästa fall en befriande vaccinering någon gång framåt årsskiftet.
Väntan på att gräset ska växa så man får komma ut och klippa gräsmattan och att vägen till torpet ska torka upp har aldrig varit så efterlängtad som Coronavåren 2020.
Bengt Algotsson
Kommentarer