"Cirklar sluts och annat öppnas upp"

Om det inte vore pengarna kan
väl ingen förespråka kalhyggen?

I vintras har i stort sett all skog runt mitt hus avverkats. Jag har fått utsikt åt flera håll, kanske till och med ser till Norge nu, och det är fint. När snön låg var det vackert. Men när snön smälte var det inte vackert längre. Hjulspåren är djupa, bäckarna sönderkörda och det ser förfärligt ut överallt på marken. Tjädern, tofsmesarna och talltitorna borta. 

Jag har försökt röja stigen till Bymossen men det är nästan omöjligt att gå runt på kalhygget, eftersom det är så mycket ris och hjulspår. Jag vet att det kommer bli bättre och utsikten är fin, men ändå, om det inte vore pengarna kan väl ingen förespråka kalhyggen? Mitt på hygget stod i somras en solros. Stolt och vacker som en manifestation mot den förstörda marken.

Stolt och vacker som en manifestation mot den 
förstörda marken stod en solros mitt på hygget.

I somras ställde jag ut igen på Galleri Björken. Ni som läste mitt första blogginlägg kanske minns att det var i samband med att jag hängde utställningen i Sunne 2016 som gjorde att jag kom iväg på visningen och köpte Vassberg. 

Jag har fått ett så fint välkomnande och många har hjälpt mig med massor av olika saker. Jag kommer aldrig kunna återgälda all hjälp. Sommarens utställning var ett litet försök från min sida att ge i alla fall något tillbaka till bygden.

Sommarens utställning var ett litet försök från
 min sida att ge i alla fall något tillbaka till bygden.

Allt verkar hänga ihop på något märklig sätt. Cirklar sluts och annat öppnas upp. I somras reste jag, min mamma, bror, moster och morbror på en tur upp till Lekvattnet. Spännande att ta del av mer om finnskogskulturen. 

Vi åkte vidare till Kvarntorp och åt nävgröt till lunch. Vi satt och tittade ut över nejden och pratande om finnskogen och svunna tider. Någon av oss fick idén att försöka hitta min mamma och mosters farfars föräldrahem. Ingen av oss hade varit där sedan tidigt 70-tal, men vi beslöt oss för att försöka, så turen fortsatte mot Tinnhöjden. 

Vi hittade huset och stod där på gårdsplanen och tittade oss omkring och plötsligt slår det mig, det är ju Kymmen där nere! Samma sjö som jag ser från mitt hus. Det blev nästan kusligt, som om mina rötter fångat in mig utan att jag förstått det. Jag må ha köpt ett hus uppe på ett berg, men samtidigt längre ner i den värmländska jordens rötter än jag fattat. 

Jag må ha köpt ett hus uppe på ett berg,
men samtidigt längre ner i den värmländska
jordens rötter än jag fattat. 

Så kan jag bara lära mig att vara snabbare på att bjuda på kaffe och överlag bli lite modigare med bilkörning och maskiner blir det nog riktigt bra! 

Tack för inbjudan att gästblogga och tack till er som läst. Hej då!

/Anna Olsson

Anna Olsson är tacksam för all
hjälp hon fått i bygden.