Hejdå-festen, resan och inryckningen

En vecka innan jag skulle påbörja värnplikten så hade jag som en liten hejdå-fest med festivaltema. Jag skulle vilja dela med mig av alla de härliga bilderna jag har.

Här var jag nervös och förväntansfull så jag höll på att spricka. Allt jag tänkte på dagarna långa var inryck och mitt kommande år. I detta läge var jag tacksam för mina kompisar som gjort lumpen innan mig för tips och trix, många bra råd som var välbehövliga. Men framförallt min kära pojkvän som är anställd soldat. Det hade nog inte känts lika bra ifall jag inte fått så mycket stöd och bra ord från honom. 

Då var dagen kommen. 9e augusti. Dagen som  jag som tänkt så oändligt mycket på. Jag fick inte sova många timmar den natten. 04.20 var jag uppe och packade det sista innan min kille skulle köra mig till Karlstad. Jag var så nervös hela resan mot Enköping.

Min första anteckning under värnplikten, som jag skrev på tåget när jag nästan var framme:

"Nu har jag rest sen sex imorse och tåget är framme i Enköping om 15 minuter. Det är svårt att inte känna av fjärilarna i magen! Det är jag och sex andra killar som ska till samma ställe, jag har pratat lite med de andra, de verkar trevliga och till och med mer nervösa än mig. Konstig kontrast att nu sitta och sminka mig med Dior och om några timmar kommer allt med utseende vara glömt och oviktigt. Jag känner mig mest förväntansfull och spänd!"

  

När jag kom till vakten så blev vi mottagna av flera grönklädda som kontrollerade leg och bockade av mitt namn på listan. Vi var många förväntansfulla och nervösa unga vuxna som inte hade nån aning om vad vi hade gett oss in på. Jag glömmer aldrig när en vad som såg ut att vara en gammal veteran inom försvarsmakten, öppnar grinden och ska släppa in oss på regementet och säger när det var alldeles tyst ”Välkommen till försvarsmakten” med allvarlig ton. Då kändes det på riktigt för första gången. Allt efter det minns jag bara som ett stort luddigt moln. 

Vi fick gå vidare till nästa station vilket var inskrivning, där fick vi bli fotograferade och jag fick min namnbricka ”Rekryt Philipson”, det var så overkligt att se. Efter det fick jag gå vidare till förrådet och hämta ut all utrustning jag skulle behöva det kommande utbildningsåret. Det var 2 proppfulla stora sopsäckar som sedan skulle inrättas perfekt i mitt tilldelade skåp.

Jag var en av de första att anlända till min kasern, alltså den byggnad jag skulle bo i. Och när jag klev in i mitt logement som jag skulle bo i så möttes jag av en livfull liten skåning som var lika förväntansfull som jag, och som även skulle komma att bli en av mina bästa vänner i plutonen. Hela dagen var tillägnad att lära känna varandra och stället vi skulle bo på. Jag minns när hela plutonen ställde upp i korridoren att jag tänkte ”Herregud så många människor, alla dessa kommer jag aldrig hinna lära känna”. Men oj, nu efter 4 månader kan jag säga att vi är en stor, stor familj på 57 personer!! 

Första dagen var rätt lugn, inte alls som andra dagen eller resten av de kommande 3 veckorna.

/Alexandra