Kärlek förändrar världen

”Det är kul att göra något med händerna. Man ser resultat och kan känna sig stolt över det man gjort” så sa en ung kille jag träffade i går på Frycke. Vi hade pratat om lite av varje och jag hade berättat att vi hemma höll på att göra i ordning vårt badrum och precis har satt upp mosaik på väggarna och räfflad marmor och skiffer på golvet. Själv hade han grävt en fiskdamm i sommar! Dom där ungdomarna jag möter är så kloka! För visst är det sant. I varje fall för mig som så ofta jobbar med möten och ord och människor och oftast inte har en aning om vad resultatet blir. Det kanske man inte ser förrän om 20 år eller också ser man det aldrig… Då är det skönt att göra något med händerna ibland. Gräva en damm, göra ett badrum, tapetsera, måla bygga ett utedass eller vad som. Men… jo jag märker och ser resultat av det där andra jag gör också. Jag ser och märker ibland att människor orkar gå vidare, hittar en ny möjlighet, tror på sig själva och andra igen. Här om veckan var det någon som sa till mig, lite så där i förbifarten, att ”du får dom att se hopp igen”. Jag grubblade på det, och - ja, jo kanske är det så. Jag tror inte på hopplösa fall! Jag tror på hoppet, på möjligheten, på morgondagen. Och det bär jag med mig i mötet med människor. Ett bibelord (jag är ju trots allt präst) som jag ofta återvänder till i olika skeden i livet är från bibelns sista bok, uppenbarelseboken. Där står ”Jag känner dina gärningar. Se, jag har ställt en dörr öppen för dig som ingen kan stänga.” En öppen dörr, ett hopp, en möjlighet. Sen tror jag inte att det finns några onda människor i grund och botten. Jag vet det är naivt och blåögt. Men jag kan inte hjälpa det. Det är så jag är. Jag tror som Hjalmar Söderberg skriver: Man vill bli Älskad, i brist därpå Beundrad, i brist därpå Fruktad, i brist därpå Avskydd och Föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst. Det flesta människor, alla tror jag i grund och botten, längtar efter att bli älskade. Allt annat är i grund och botten en frukt av bristen på kärlek. Och det stora problemet i världen i vårt samhälle, är inte att det finns för mycket kärlek mellan människor, det stora problemet är avsaknaden av kärlek. Att möta människor med inställningen att du är älskad och (nästan) allt är möjligt – det är väl min livsfilosofi – eller om ni så vill – det är min tro. Med dessa ord (som ju blev en liten predikan - en yrkesskada får man förmoda) vill jag tacka för mina två veckor här på Sunnebloggen!