Att bestämma sig men inte nöja sig.

Ställer klockan på tidigt men ställer om och om och om den igen. Jag ska upp och skriva dagens inlägg. Men, när jag vaknar förstår jag inte hur det ska gå till så jag tycker att jag lika gärna kan somna om igen. Och det gör jag. När jag väl går upp sätter jag på tv:n. Nyheterna kanske kan ge lite inspiration såhär på morgonkvisten. Inte det? Jag kollar min mail och ser att jag fått en påminnelse om en enkät från skolan som ska fyllas i. Där ska jag redogöra för hur det kändes när jag sökte, när jag började, och nu när några veckor har gått. Jag har fått ett till mail från skolan. Vad ska du göra i vår, Sanna? Det är dags att söka nu. Men jag har redan kommit in på ett treårigt program. Och har för avsikt att fortsätta på det åtminstone till nästa vår. Sedan får vi se. Men för en klasskompis som bara läser första kursen är det här valet högaktuellt. Hur kan ni veta vad ni vill bli? Undrar hon. Vi skruvar på oss. Ja, men ni vet ju vad ni ska bli när ni blir stora. Fortsätter hon. En annan klasskamrat suckar och säger, ja, men vi är ju stora nu. Och det blir tyst. Så, det är alltså nu det händer. Idag har vi som studerar rätt till CSN-bidrag i max fem år. Jag har valt att gå estetikprogrammet tre av dem. Då känns det. Det här är ett överlagt val. Det är någonstans runt detta ämne jag kommer röra mig hela min livstid. Men sedan får jag luften tillbaka. Och jag ser mig omkring på de som berättat om alla kurser de läst men som fortfarande inte har bestämt sig. Hon som är dryga fyrtio och läser kursen nu, efter att ha slutat arbeta som ekonom för att hon ”har tröttnat på siffror”. Valet känns därmed inte så stort. Istället börjar jag oroa mig över att jag framöver kommer nöja mig, tycka att det jag har är ok. Att jag ska tappa drivet och slå mig till ro och säga: det var det. Står inte ut med tanken att det blir som det blir. Men den här oron tar så mycket tid. Tid som kunde spenderas på att göra. Så jag släpper det för idag och svär på heder och samvete att jag ska ta till vara på den här dagen. Som så många andra dagar.