När jag var sex år började jag,
Sanna Pedersen, född och uppvuxen i Sunne, på Södra Borgeby.
Vissa delar från lågstadiet minns jag tydligt. Att vi inte fick klättra i den nya brandstegen, att vi klättrade i den nya brandstegen. Att vi inte fick leka uppe på stenhällen som sluttade ner mot landsvägen, att vi lekte uppe på stenhällen som sluttade ner mot landsvägen. Att vi spionerade på läraren som tjuvrökte bakom den röda ladan vi förvarade pulkorna i.
Den där gången jag fick vara med i en pjäs de som var två år äldre hade arrangerat. Jag var tågkonduktör med Emils mysse och hade en replik. Jag hade för kort hår för att vara lucia (tills dess att jag fyllde 11 år, då fick jag luciarollen trots min page). Men jag minns ett år när jag fick högläsa inför alla föräldrarna på scen under en julavslutning.
Mitt läs- och skrivintresse fanns redan då.
När jag var runt tio fick jag min första häst, Busen Fairyfoot. Han skenade, stegrade sig eller vägrade att gå framåt överhuvudtaget. Jag spenderade all min fritid i stallet. Blev medlem i hästbokklubben Pollux och fick böcker skickade till mig i paket månadsvis. Försökte skriva egna hästböcker men fick aldrig till något slut.
När jag blev tolv var det dags att gå vidare, och trots att jag bara skulle börja på Fryxellska, en kilometer bort, var det ett stort steg. Jag hade hunnit sälja min första ponny som blev alldeles för liten (växtverken i knäna var outhärdlig) och köpt en ny primadonna, Foxy Lady. Henne hade jag under hela högstadiet och tränade och tävlade i hästhoppning.
Sutohamu-discona som anordnades blev snabbt tråkiga i jämförelse med Kolsnäs varje lördag under sommaren. Dagen innan gömde vi alkohol under en stubbe ute på udden som stod och väntade på oss när vi kom kvällen efter. Men allt har sin tid.
Hästen blev återigen för liten och jag blev tvungen att sälja henne. Det var dags att söka till gymnasiet. Det som var viktigast var att ta sig från Sunne. Karlstad, Torsby – ja vad som helst funkade egentligen - bara man inte blev kvar. Men det blev jag. Efter en prova-på-dag på Broby Grafiska hade jag bestämt mig.
Medieprogrammet med inriktning textkommunikation fick det bli. Det kändes naturligt, jag hade alltid läst och skrivit. Och där hamnade jag, i Sunne, bland många andra som också, trots en längtan någon annanstans bestämt sig för att tre år till gick att uthärda. Och det gick.
Vi gjorde det bästa av tiden, bland annat reste jag och en klasskamrat till Venezuela under projektarbetet sista året. Vi skrev, fotade och gjorde filmer. Jag hann med att praktisera på Dagens Nyheters kulturredaktion och på Tidskriften 00TAL. Vi åkte till Berlin och anordnade bland annat
en föreläsning mitt i Sunne centrum om streetart. Sen satt vi där i bänkraderna och undrade om vi skulle ta oss uppför trapporna till scenen för att hämta våra slutbetyg utan att ramla våra högklackade skor.
Finanskrisen kom lagom i tid till vår student men lärarna sade att det här fixar ni och vi lade våra huvuden på sned. Det hände mycket under sommaren fram tills hösten vi befinner oss i idag. För vi är nämligen inne i nutiden redan. Hösten 2009 och jag är 18 år fyllda. Jag sökte till flera utbildningar och
slumpen förde mig till Stockholm där jag nu är bosatt. Här läser jag estetikprogrammet på Södertörn i Flemingsberg.
När jag fick förfrågan om att gästa Sunnebloggen under två veckor kunde jag konstatera att inget tillfälle kunde vara bättre än nu. När
avståndet ger tillfälle för reflektion. Under två veckor ska ni få ta del av
mina tankar om hur det var att växa upp i Sunne. Och hur det kändes att flytta därifrån.
När jag var sex år började jag, Sanna Pedersen, född och uppvuxen i Sunne, på Södra Borgeby.
Vissa delar från lågstadiet minns jag tydligt. Att vi inte fick klättra i den nya brandstegen, att vi klättrade i den nya brandstegen. Att vi inte fick leka uppe på stenhällen som sluttade ner mot landsvägen, att vi lekte uppe på stenhällen som sluttade ner mot landsvägen. Att vi spionerade på läraren som tjuvrökte bakom den röda ladan vi förvarade pulkorna i.
Den där gången jag fick vara med i en pjäs de som var två år äldre hade arrangerat. Jag var tågkonduktör med Emils mysse och hade en replik. Jag hade för kort hår för att vara lucia (tills dess att jag fyllde 11 år, då fick jag luciarollen trots min page). Men jag minns ett år när jag fick högläsa inför alla föräldrarna på scen under en julavslutning. Mitt läs- och skrivintresse fanns redan då.
När jag var runt tio fick jag min första häst, Busen Fairyfoot. Han skenade, stegrade sig eller vägrade att gå framåt överhuvudtaget. Jag spenderade all min fritid i stallet. Blev medlem i hästbokklubben Pollux och fick böcker skickade till mig i paket månadsvis. Försökte skriva egna hästböcker men fick aldrig till något slut.
När jag blev tolv var det dags att gå vidare, och trots att jag bara skulle börja på Fryxellska, en kilometer bort, var det ett stort steg. Jag hade hunnit sälja min första ponny som blev alldeles för liten (växtverken i knäna var outhärdlig) och köpt en ny primadonna, Foxy Lady. Henne hade jag under hela högstadiet och tränade och tävlade i hästhoppning.
Sutohamu-discona som anordnades blev snabbt tråkiga i jämförelse med Kolsnäs varje lördag under sommaren. Dagen innan gömde vi alkohol under en stubbe ute på udden som stod och väntade på oss när vi kom kvällen efter. Men allt har sin tid.
Hästen blev återigen för liten och jag blev tvungen att sälja henne. Det var dags att söka till gymnasiet. Det som var viktigast var att ta sig från Sunne. Karlstad, Torsby – ja vad som helst funkade egentligen - bara man inte blev kvar. Men det blev jag. Efter en prova-på-dag på Broby Grafiska hade jag bestämt mig. Medieprogrammet med inriktning textkommunikation fick det bli. Det kändes naturligt, jag hade alltid läst och skrivit. Och där hamnade jag, i Sunne, bland många andra som också, trots en längtan någon annanstans bestämt sig för att tre år till gick att uthärda. Och det gick.
Vi gjorde det bästa av tiden, bland annat reste jag och en klasskamrat till Venezuela under projektarbetet sista året. Vi skrev, fotade och gjorde filmer. Jag hann med att praktisera på Dagens Nyheters kulturredaktion och på Tidskriften 00TAL. Vi åkte till Berlin och anordnade bland annat en föreläsning mitt i Sunne centrum om streetart. Sen satt vi där i bänkraderna och undrade om vi skulle ta oss uppför trapporna till scenen för att hämta våra slutbetyg utan att ramla våra högklackade skor.
Finanskrisen kom lagom i tid till vår student men lärarna sade att det här fixar ni och vi lade våra huvuden på sned. Det hände mycket under sommaren fram tills hösten vi befinner oss i idag. För vi är nämligen inne i nutiden redan. Hösten 2009 och jag är 18 år fyllda. Jag sökte till flera utbildningar och slumpen förde mig till Stockholm där jag nu är bosatt. Här läser jag estetikprogrammet på Södertörn i Flemingsberg.
När jag fick förfrågan om att gästa Sunnebloggen under två veckor kunde jag konstatera att inget tillfälle kunde vara bättre än nu. När avståndet ger tillfälle för reflektion. Under två veckor ska ni få ta del av mina tankar om hur det var att växa upp i Sunne. Och hur det kändes att flytta därifrån.
Kommentarer